Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Asklund, Erik, Solo i kör, anmäld av Thure Nyman - Sjöberg, Gösta, Träblåsarna sätta in, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Asklunds bok hör inte till dem som man
ined fördel kan sträckläsa. Det inbjuder den
ju inte heller till. Somligt bär det alltför
efemäras och obetydligas prägel, och som
kåsör saknar författaren den kvickhet som gör
att man känner sig road och njuter av en
elakhet. Men för prosatören och naturskildraren
tar man gärna av sig hatten — eller
studentmössan, herr Asklund! Med alla sinnen på
spänn har han gått omkring i trakten av sitt
torp, han har följt dagrarnas spel på vattnen
och färgernas skiftningar i skyn, han har
avlyssnat fåglarnas skrin, fyrfotadj urens läten,
ljudet av fiskarnas slag inne i vassen, varje
viskning och prassel som dagen lång fyller
luften med liv, om man ger sig tid till att
lyssna. Och han har återgivit allt detta med en
språklig nyansrikedom, som gör det gripbart
tvärsigenom trycksvärtan. Thure Nyman
Socialpsykolog och
detalj realist
GÖSTA SJÖBERG: Träbiåsarna sätta in.
Roman. Norstedts. 8: 75.
Vid en ålder, då de flesta författare ha sina
främsta verk bakom sig, väckte Gösta Sjöberg
i fjol berättigad uppmärksamhet med sin
debutroman ”Algot Eriksson,
förlagsinspek-tör, f. d. ledamot av Andra Kammaren”. Det
var en jagroman, vari en medelålders
småborgare av den folkligt-religiöst-nykteristiska
typen, uppfattad med skalkeri och respekt
i lycklig förening, biktade sig själv och
berättade sina upplevelser på trohjärtad
kurial-prosa. Boken var en liten smula tradig men
hade en egen profil, en egen ton. och det sätt,
varpå författaren krupit in i en annan
människas skinn och betraktade världen med
hennes ögon, var något ganska förunderligt.
Ett slags hjärtnupen humor i figurteckningen
bringade i erinran författarens nära släktskap
med Birger Sjöberg.
Det strängt enhetliga perspektivet i
berättelsen om Algot Eriksson är kanske vad man först
saknar i årets breda borgerliga
Stockholmskrönika med sin originella, lite anspråksfulla
titel och sina lustiga kapitelrubriker i
förnumstig Dickensstil. Här skrider händelseförloppet
framåt med snigelfart, åtminstone i
huvudparten av boken. Varje ny person som införes
presenteras först omständligt med
levnadshistoria och själsligt signalement, och
eftersom personernas antal är legio, blir tempot
skäligen utdraget, medan blickpunkten
ständigt glider fram och tillbaka både i djupled
och sidled. De karaktärsdrag som meddelas
skulle läsaren ofta nog föredraga att själv få
sluta sig till av vederbörandes framträdande
och handlingar, men Gösta Sjöbergs talang är
synbarligen mer deskriptiv och analytisk än
episk. Efter allt att döma har man här att göra
med en mycket klok, mycket skarpsynt, mycket
erfaren man, som reflekterat djupt över
människorna och världen, men som debuterat
påfallande sent som romanförfattare och därför,
naturligt nog, inte till fullo behärskar
yrkes-tekniken. Det rätt svårdefinierbara intryck
boken gör torde delvis bero på denna kontrast
mellan högsta mänskliga mognad och en
oförneklig valhänthet i det rent litterära. Säkert
är, att Gösta Sjöberg är en stor
människokännare och en vidsynt socialpsykolog. Gång
på gång inflickas i berättelsen partier av
närmast essayistisk natur, som synas vittna om
en speciell utrustning för den genren.
Påfallande är också författarens ingående
kännedom om de mest skilda miljöer och
yrkeskret-sar. Affärsvärlden, småborgerligheten,
ämbetsmannakåren, teatern, filmen, publiciteten,
sällskapslivet — överallt rör han sig lika
obesvärat, med samma initierade sakkunskap
i fråga om rekvisitan, åtbörderna, jargongen,
tänkesätten. Boken har överhuvud sin
konstnärliga styrka i det realistiska detaljarbetet,
i den imponerande mängden av skarpt
observerade, ofta pittoreskt signifikativa smådrag
hos människor och interiörer, smådrag, som
återgivas utan varje skymt av torr
protokolls-mässighet, med varmhjärtad humor, friskt och
levande. När det gäller den egentliga
själs-och karaktärsskildringen däremot är det en
sociolog och psykologisk essayist som för
ordet i långt högre grad än en gestaltskapande
diktare. I denna motsättning är kanske till sist
bokens själva egenart att finna.
Dess syfte har angivits i mottot, som också
förklarar titeln: ”Träbiåsarna äro orkesterns
borgare. De nå aldrig violinernas flykt, inte
heller bleckets monumentala kraft. Men för
den sanne lyssnaren kunna de uttrycka en
800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
