Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bristow, Gwen, Högsommar, anmäld av Ruth Hedberg - Cain, James M., Serenad, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och Elmer Gantrys land. Den moraliska
för-hävelsens tid är förbi för gamla Europa. Det
lyssnar inte längre till den granens susning vid
vars rot dess bo är fästat utan till suset av
vildhavren, som såddes på andra sidan pölen.
Några tecken och under gå väl inte att utläsa
ur Gwen Bristows ”Högsommar”, men den är
på sitt sätt signifikativ. Den digra men
lättsmälta romanens spännande handling är
förlagd till tiden för staten Louisianas tillblivelse,
det vill säga slutet av det adertonde och början
av det nittonde århundradet. Det är en
historisk roman alltså om uppkomlingslandet i
väster, och en av många: Amerika har gott
om stater, och deras tillkomst ger rikligt stoff
åt en växande skara författare. Litteraturarten
har vunnit livlig anklang och det är rätt
naturligt. Den amerikanska historiska romanen rör
inte upp så mycket bokdamm som sin
motsvarighet i gamla världen. För amerikanen
gäller det inte bara att bevisa: så gamla äro
vi, utan i lika hög grad: så unga voro vi och
vilja vi förbli. Man blir inte, eller känner sig
åtminstone inte, instängd i arkiv. Man får
trampa jungfrulig mark.
”Högsommar” är berättelsen om hur fria
eller rättare befriade människor ta jorden
i besittning med slavars hjälp. Mer och mindre
fria. Fransmän och kreoler mera, puritaner
från New England mindre. Hjälten, Philip
Larne har den rätta skaparandan, frejdig
upp-täckarglädje och den muntra självsäkerhet som
präglade upphovsmannen till uttrycket: Jag
är stamfar själv, sa Pettersson! — Skogen
viker för indigo och tobak, indigon för
sockerrör och bomull. Den första
fröplocknings-maskinen skjutsar undan de stinkande
färgpytsarna och jagar gräshoppssvärmarna på
flykten. Nybyggarlivet slukas rastlöst av
högkonjunkturen; och så är tiden inne för det
första slavupproret. Än så länge är
slavrörelsen emellertid en huslig angelägenhet, som en
duktig fru kan få bukt med.
Var eljest fanns det grandseigneurer efter
franska revolutionen? I Louisiana satt man
trygg på sitt jordagods, som redan var ett
industricentrum, och bekymrade sig inte om
kungen ena dagen var engelsk och hette
George, andra dagen spansk och hette — ja,
vad hette han? Det hade man inte så noga
reda på.
Det är den fria skolan fostrande till
självverksamhet, den dressyr i frihet och i det fria
som bildar förutsättningen för U. S. A., det är
diktaturens absoluta motsats. — Jag antar att
det är denna den fria skolans anda, som gör
att ”Högsommar” är så rolig att läsa, ger en
sådan oskyldig och välkommen avspänning,
fastän Gwen Bristow uteslutande begagnar sig
av längesen patenterade tekniska hjälpmedel.
Vilken härlig tid, då det ännu fanns nytt
land på jorden med utrymme för mänsklig
företagsamhet och intelligens! Land med röda
myror och gräshoppor visserligen men utan
nazister! Ruth Hedberg
Serenad för en mestiza
JAMES M. CAIN: Serenad. Översättning av
Olof Lagercrantz. Wahlström &
Widstrand. 6: 50.
”The Postman Always Rings Twice”
framstod som ett slags apoteos över amerikansk
revolverprosa, ett kongenialt uttryck för ett
av dessa verklighetens hetsigt banala dramer
som annars brukar dö i tidningsspalterna.
Cains nya bok, ”Serenad”, rymmer sensationer
till övermått, men känns inte på samma sätt
som en stöt under bältet; händelserna utspelas
heller inte med lika utstuderad effekt på
gränsen till det outsagda. Även denna gång
rör det sig om en ödesdiger passion, en
knock-outlidelse, som det skulle låta alltför blekt att
kalla kärlek; den genomtränger sin man ända
ner till skosulorna och berövar honom i vissa
ögonblick andan. Han är en sångare som
förlorat rösten och hamnat i Mexiko (han
berättar själv, med inslag av åtskilligt banalt
musikprat, som förefaller hämtat från något andra
klassens musiklexikon). Och där träffar han
en prostituerad halvblodsindianska, Juana, som
lever i en hydda tillsammans med några andra
flickor. Hon har hållning som en arkaisk
drottning och instinkter som en oförfalskad
vildinna. Det finns något skrämmande hos
henne, något absolut och definitivt i allt vad
hon gör, som om hon ständigt rörde sig med
döden som bakgrund. Hon tycks när som helst
färdig att ta steget tusentals år tillbaka i tiden,
812
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
