Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Churchill, Winston S., Kriget vid floden, anmäld av Bo Enander - Zernatto, Guido, Sanningen om Österrike, anmäld av Ulf Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fattare. Han hade då redan hunnit med tre krig,
kriget på Kuba, expeditionen mot Afghanistan
och Kitcheners erövring av Sudan. Det är det
sistnämnda kriget som är ämnet för den bok
som vid sekelskiftet 1900 blev en best-seller
i England, trots att man redan då var mitt
uppe i boerkriget och att bokens författare satt
som krigsfånge i Pretoria. Den unge Churchills
djärva flykt från boerna gjorde väl sitt till för
att rikta allmänhetens uppmärksamhet på hans
debutbok. Men berättelsen om kriget vid floden
har redan i och för sig sådana litterära och
historiska förtjänster, att den talade för sig
sj älv.
Trettiofem år senare gav Churchill ut en ny
upplaga av sitt förstlingsverk och det är denna
som nu föreligger i en förträfflig svensk
översättning av Hugo Hultenberg. Churchills
skildring av hur England under Kitchener
slutgiltigt likviderade mahdistupproret i Sudan
är upplagd som en stramt krigshistorisk
redogörelse, väldokumenterad med statistiska
uppgifter och ett stort antal kartskisser över de
olika operationer som ledde fram till det
avgörande slaget vid Omdurman den 2 september
1898 — ”den mest eklatanta seger som
vetenskapens vapen någonsin vunnit över barbarer”.
Men boken är förvisso också något mer än en
krigshistorisk skildring av en ung officer som
deltagit i fälttågets avgörande drabbningar.
Den är också ett stort epos om mahdistrikets
uppkomst, fantastiska segrar och nesliga
undergång.
Churchill berättar också om Kitcheners
långvariga och beundransvärt metodiska
förberedelser till fälttåget, om den anglo-egyptiska
arméns mödosamma marsch utmed Nilen för
att äntligen möta kalifen Abdullah och hans
oövervinneliga emirer. Redan i detta första
arbete framträder en av de mest sympatiska
egenskaperna i Winston S. Churchills
författarskap, viljan att också ge en motståndare sitt
erkännande. Kalifen var visserligen en
orientalisk despot i bästa Tusen och en natt-stil,
men han hade en egenskap, som Churchill satte
värde på, han var obestridligen tapper och han
var betydande både som statsman och
fältherre.
Det är nu snart fyrtio år sedan ”Kriget vid
floden” först kom ut, men just i år har den
fått en särskild aktualitet genom den
framträdande plats som Tysklands krav på att åter bli
en afrikansk makt kommit att intaga i den
internationella diskussionen. Därför har Churchills
arbete, alldeles frånsett dess stora historiska
och konstnärliga förtjänster också mycket att
lära den som vill tränga in i den aktuella
kolonialpolitiska debatten.
”Oavsett förbindelsen med Egypten”, slutar
Churchill, ”har England i Sudan förvärvat sig
ett stort territorium, som även om dess värde
lätt kan överdrivas, likväl eftertraktats av alla
stormakter i Europa. Erövrandet av de stora
vattenvägarna, ett mål, som omedvetet eller
medvetet eftersträvats av engelska statsmän
under tre århundraden, har kommit ett steg
närmare och i Nildalen kan England utveckla
en handel, som med hjälp av floden och dess
komplement järnvägen skall utbyta den
tempererade zonens industrialster mot produkter från
Kräftans vändkrets. Med nordanvinden skall
England föra civilisation och välstånd till
södern, och Nilen skall bära Sudans rikedomar
till havet.”
Under de fyra årtionden som gått, sedan
detta skrevs, har naturligtvis situationen i
många avseenden förändrats. England och
Egypten stå i dag som likaberättigade och
fullt jämställda bundsförvanter till Sudans
försvar. Men det förefaller föga sannolikt, att
ens den nuvarande brittiska regeringen skulle
kunna förmå sig att låta någon annan makt
träda i dess ställe i det Sudan, som lord
Kitcheners fältherresnille och lord Cromers
statskonst förvärvade åt England.
Bo Enander
Österrikes sista dagar
GUIDO ZERNATTO: Sanningen oni
Österrike. Översättning av Gösta Olzon.
Bonniers. 7: 50.
Guido Zernatto, tidigare generalsekreterare
i Fosterländska fronten och Schuschniggs
måhända mest förtrogne medarbetare, torde med
undantag av förbundskanslern själv veta mera
än någon annan österrikare om de händelser,
som omedelbart ledde till republiken Österrikes
undergång. Av hans hand föreligger nu ett
arbete, vars centrala del just är ägnad åt detta
händelseförlopp. Det är ett vittnesbörd av
världshistoriskt intresse. Zernatto befinner sig
824
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
