Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rydberg: Vi tre. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN RYDBERG
sitt vackra ansikte. Den smala mustaschen blir
ännu längre och smalare än förr. Han är själv
sorglös som ett barn. Det breda ärret han har
i pannan är glömt. Men jag kan inte glömma
det. Jag rycker alltid ofrivilligt till, när jag
får se det. Ibland märker han det och ser
bönfallande på mig. Jag ler tillbaka och nickar.
Allt det där är ju över nu.
Jag hoppar i igen och simmar tillbaka till
stranden.
Förr brukade Christine ligga där utsträckt
i sanden och vänta på mig. Ett smalt brunt
streck i sanden med Ij ust, lockigt hår. Det var
så tjockt, att hon aldrig behövde någon hatt.
Hon låg och småpratade för sig själv, eller
kanske för mig. Jag vet inte så noga. Hon
höll på att lära sig spanska dåförtiden. Det
var besvärligt, det förstod jag. Inte
grammatiken så mycket, men uttalet.
— R-ljudet, ser du. Det går inte att skorra.
Man måste rulla på dem. Inte ”corrida” utan
”cor-r-rida”, förstår du.
Och hon lyfte huvudet och rullade
energiskt: corrrida. Jag låg tyst bredvid i stum
beundran för vetenskapen.
Förmiddag.
Från fönstret, där jag sitter vid min
skrivmaskin, ser jag Reini komma uppför backen.
Egentligen ser jag bara den lilla vita
linnehatten och de små bruna benen. Han går och
trallar för sig själv.
— M’amie jolie..., hörs det upp till mitt
fönster.
Egentligen är jag litet orolig för Reinis
språkutbildning. Hans svenska är dålig. Hans
franska ännu värre. Helst bör man behärska
bägge språken för att riktigt förstå honom.
Själv begriper han ungefär allt som säges till
honom. Speciellt när det är små barn som tala.
Och lilla Denise förstår alltid vad Reini menar.
Jag har försökt lära honom skriva, och
Reini skriver med förtjusning. Jag är inte
fullt så förtjust. Hans stavning och ordval
skulle göra en surrealist grön av avund. Nå ja,
det där få de väl lära honom i skolan. Nästa
år måste han börja. Men ännu så länge äro
vi fria och göra som vi vilja.
Jag har inga ambitioner för hans skull. Jag
hyser ingen önskan, att han skall bli något
ljus i skolan eller att se honom berömd en
gång av någon anledning. Jag har inte något
ideal att stöpa honom efter. Jag skulle bara
vilja lära honom att vara ärlig, åtminstone
mot sig själv. Jag skulle vilja lära honom
vördnad för livet, allt liv, så att han
vårdade sin kropp och sin hjärna som dyrbara,
oersättliga instrument. Jag skulle vilja lära
honom att förakta arbetet, när det är något
annat än nöje. Jag skulle vilja lära honom
att förakta pengar, och ännu mer
penningbegäret, att förakta enfalden, att förakta alla
människors dåliga sidor, att förakta sig själv
en smula, men inte för vad han är utan för
vad han inte kunnat bli — ännu ...
Eftersom alla nuförtiden lära sig att ”förstå” och
urskulda så mycket, så skulle jag vilja, att
min pojke förblev nog naiv att vilja ändra,
vad han ansåg galet... Jag vet inte, om jag
vill, att han skall ”lyckas”. Det enda jag skulle
sörja över vore, om han svek sig själv. Det
enda oförlåtliga. Det som är svårast att sona
och lättast att göra.
Reini öppnar försiktigt dörren och smyger
sig in i rummet. Han är själv säker på, att
han rör sig ljudlöst. Jag låtsas skriva sorglös
och ovetande och hoppas i mitt stilla sinne,
att han inte skall kasta sig så häftigt över mig,
att jag välter skrivmaskinen i golvet. Sådant
har hänt. Han har blivit så tung på sista tiden,
och jag kan ju inte beräkna ögonblicket för
anfallet alldeles på pricken.
Ett ögonblick senare sitter han i knäet hos
mig och berättar i många detaljer vad som
hänt under morgonen. Egentligen är det bara
detaljer han berättar. Resten får jag gissa mig
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
