Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Rydberg: Vi tre. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN RYDBERG
hon inte varför jag hade kommit. Allt var ju
så enkelt. Det fanns ingenting att oroa sig för.
Hon var bara glad åt att få ett barn. Hon
hade inte ett ögonblick tänkt på att försöka
bli av med det. Hon hade en snäll faster
i Frankrike, som hon kunde resa till, när
hon skulle få det. Arrangemanget var alldeles
utmärkt, eftersom hon ändå skulle studera
franska. Hon hade ordnat allt på bästa sätt.
Det skulle gå utmärkt i lås. Utgifterna för
sjukhusvistelsen blevo kanske litet dryga,
förstås, och hon ville inte besvära sin faster
alltför mycket. Så det vore bra, om jag kunde
hjälpa henne litet med det. Annars kunde hon
klara alltihop själv.
Hon talade länge och litet upprört. Jag
hörde tyst på. Först kände jag rnig lättad,
sedan ond och slutligen ledsen. Jag såg
beundrande på henne. Hon var klädd i en enkel,
mörk klänning med en liten vit krage och ett
brett skärp om midjan. Hon föreföll mig vek
och barnslig. Hon var litet varm av vinet.
Håret var en aning tillrufsat. Ögonen logo
mot mig. Hon var glad och lugn.
Vi dansade ännu en dans. Jag blev
medveten om hennes smala, smidiga kropp, som
en gång tillhört mig och som jag nu kände
ett sådant behov efter, men som tycktes
fullständigt likgiltig för mig.
När vi åter sutto vid bordet sträckte jag
tafatt fram min hand över duken och frågade:
— Du vill inte gifta dig med mig, säg?
Jag, som kommit dit i avsikt att bjuda mig
själv en smula som på en bricka, var nu bara
generad och orolig för svaret.
Hon lade skrattande sin hand över min.
— Nej, du är verkligen för härlig! Det kan
vi ju inte alls tänka på.
Naturligtvis inte. Det behövdes ju inte alls.
Jag behövdes ju inte alls.
I bilen hem kysste jag henne emellertid och
talade om, att jag inte hade den minsta lust
att släppa henne.
Jag vet inte, hur många gånger vi sedan
gingo runt kvarteret där hon bodde och gjorde
upp framtidsplaner. På somrarna kunde vi
vara tillsammans i utlandet alla tre, eftersom
det passade ihop med hennes studier och inte
hindrade mina. Vi fingo försöka hyra några
små rum och hushålla själva. Det behövde
inte bli så dyrt. På vintrarna fingo vi
inackordera babyn någonstans, och så kunde vi resa
och hälsa på den, när vi hade tillfälle. Vi
ordnade allt i detalj. Framtiden var utan
moln. Jag skildes från Christine gladare och
stoltare än jag någonsin förr varit i mitt liv.
Det blev som vi bestämt. De månader på
året vi voro tillsammans förblevo alltid det
stora äventyret. Jag hade alltid haft motvilja
mot äktenskap. Att alltid ha någon i samma
rum ... Att bara slött behöva vända på sig
ett tag... Men Christine var aldrig något
man hade. Det var något, som ständigt måste
erövras på nytt. Jag tror, att vi alltid försökte
göra det bästa av oss själva, när vi voro
tillsammans.
Hennes förlossning var nog inte så lätt, för
Christine var inte så vidare stark, men när
jag såg henne några veckor senare, var hon
frisk och glad. Hon dansade omkring med
den lille, så att han höll på att tappa huvudet.
— Ni är alldeles för unga för att ha barn,
sade Christines faster.
Voro vi?
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
