Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudmund Sandblad: Blåkullafärd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDMUND SANDBLAD
O • •
BLAKULLAFARD
Året vandrar och flyter, jämnt och
likformigt som trycket i almanackans dagar,
MTOTFL, solens uppgång fm. och nedgång
em. Mellan bokstävernas svarta plotter
blänker det rött på var sjunde rad, 3. efter
trefaldighet, 4. i fastan. I bondens almanack står
det kanske bredvid viss dag klottrat: ”jälma”,
vilket betyder att den hjälmiga —
vit-huvade — kon bör kalva då omkring.
Viktigare är när flera röda rader står ihop,
som nu vid påsk. Då brinner det i blodet på
Vilhelm, som under alla de svarta dagarna
går och bänder bland stenarna på sitt arrende,
Strömtorp. Då bjuder grannarna honom på
brännvin påskdags morgon och kör i honom
att arrendet är för dyrt. När han sen framåt
middagen hamnar vid köksbordet hos ägarn
till Strömtorp, slits han mellan sin gamla
tillgivenhet till denne och tanken på giftet som
goda grannar drypit: han lurar dig, arrendet
är för dyrt! Mörka morgnars mjölkning
i ladugården, slit med havre och segsurt
gräshö flyger på minnets skyar genom
sprithjärna: för dyrt. — Han utgjuter sig inte,
blir aldrig oartig mot den vars stol han
värmer. Men det börjar brista ut i
undergiven stil som inte passar hans kraftiga typ
med hög, tinningflikig panna, bred haka och
blå skäggbotten på friska kinder. Så
kommer marknadsminnena i stället och slår bort
de andra: annan ton! Han är fri, ogift,
gammal Skövdehusar, hästhandlare när han vill.
7. — B. L. M. 1938.
Tjuren är hans, och hästen är hans, den störste
och starkaste i Välsjö härad, sex år. Marknad
— marknadsminnen — hästbyten med
krull-håriga tattare — skenfärder i tidaholmskärra
med gula hjul. Nu vill han köra.
Han stiger upp och tackar. Bengt, sonen på
Strömtorp, följer med ner i stallet. Vilhelm
langar fram en halvliter med nya
skruvkapsylen.
— Sela hästen och sätt för fjäderkärran.
Drick. Ska du med?
Bengt dricker och räcker Vilhelm flaskan.
— Nej, drick du mer. Har du satt för?
Vilhelm sitter på hackelsekistan.
— Och som jag har slitit, och inte levat
för något annat. Så många lass, och vad tror
du jag har tjänat? Hur mycket tror du det
blir i timmen?
Bengt svarade att det blev ingenting, han
spände hästen för fjäderkärran, drack och höll
med om allt. Aldrig tjata mot en som är ivrig
av brännvin. En som måste komma loss från
de svarta dagarna, och måste köra.
Så fick Vilhelm töm och pisk, och de
hoppade upp på det tomma kärrflaket. Vilhelm
satt med benen nedstuckna bakom hästen.
— Har du kört i galopp nerför Strömtorps
lider förr? Det ska du få nu.
Strömtorps lider är de värsta backarna
i Välsjö: branta som ett ladugårdstak,
vindliga som en fästig, en halv kilometer långa.
Grannarna undrade vilken björn de hade
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
