Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Cyrus: Döden och perspektivet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDEN OCH PERSPEKTIVET
bilder (ty hur skulle det annars vara så lätt
att lura det med filmbilder?), men i
verkligheten, så som man måste tänka sig den, fanns
det inga moment av stillastående.
En annan fråga som uppställer sig, när man
beslutar sig för att bara se, är var gränsen
för synfältet går. Man upptäcker att det ingen
ram finns omkring verklighetens tavlor.
Försöker man iaktta föremålen på gränsen, så
sneglar man och får en annan tavla. Man
borde kanske egentligen inte tala om ett
synfält. Det mer karakteristiska är djupet.
Verkligheten ligger framför oss som en brunn,
i vilken man aldrig ser botten.
Och sedan — vad betyder inte blicken för
ett underligt växelspel mellan människan och
världen! Varifrån går ljuset ut, från ögat
eller solen?
Don Ramön hade kommit till denna punkt
i sina funderingar (och det var verkligen en
punkt, vid vilken man måste stanna), då han
såg den lilla guaguan uppenbara sig på andra
sidan viken.
Viken var bred, och vid sitt första
framträdande såg guaguan väl inte mycket större
ut än ett knappnålshuvud.
Men den växte.
”Den växer”, tänkte Don Ramön i det han
följde dess färd runt viken under de höga
klipporna.
Den växte från ett knappnålshuvuds till en
katts storlek, från en katts till en killings, från
en killings till en åsnas och från en åsnas
slutligen till en guaguas. Och dock var den hela
tiden guagua.
Don Ramon bara väntade på det, att den
skulle växa till sin egen storlek, vilken den
uppnådde, då den stannade på planen
framför badhuset. Don Ramon visste att hans far
skulle vara med.
Denna gång slog guaguan också ut som en
ovanligt praktfull blomma, när den äntligen
var ”framme”. Alla flickorna hoppade ur med
sina brokiga klänningar och fyllde platsen
med ett fladdrande liv.
Men Don Antonio, den gamle gubben, satt
stilla, som om han sov och i drömmen
lyssnade till någon god historia.
”Han sover”, tänkte Don Ramön, och i det
han utbytte en blick med chauffören steg han
upp i guaguan för att väcka gubben.
Men gubben lät sig inte väckas. Gubben
hade stilla avsomnat under färden. Vågbruset
hade vaggat in hans medvetande i den eviga
vilan.
— Han är död, sade Don Ramön och lät
faderns tunga arm åter sjunka ner på knät.
— Är han död? sade chauffören.
— Ja, död. Av slag. Jag bara väntade
mig det.
Don Ramön och chauffören hjälptes åt att
bära in den gamles kropp i badhuset och lade
honom där på en bänk.
Don Ramön kallade på sin mor, som bodde
i läkarvillan strax ovanför badhuset. Dona
Ana kom ner, och när hon fick se sin mans
döda kropp utsträckt på bänken, brast hon ut
i konvulsivisk gråt.
Hennes gråt rörde Don Ramön, som annars
var en kylig natur, och när han genom det
breda öppna fönstret i badhusets hall såg
guaguan åter avlägsna sig för att till sist
försvinna som ett knappnålshuvud bakom den
yttersta klippan, då skakades han djupt av
dödens underliga fenomen.
Att det av ett frö kan bli en blomma, av en
liten cell en människa, javäl, det är inte så
underligt. Perspektivet låter oss dagligen
uppleva samma fenomen. Men att kroppen
plötsligt blir tung, att själen försvinner ur ögonen,
att varje människa en gång skall ligga
utsträckt som en sak utan liv — finns det någon
motsvarighet till det?
Det kommer så mycket för vår blick och
försvinner igen. Men döden är inte endast ett
försvinnande. Den är en fruktansvärd förvandling.
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
