Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maja Bergstrand: Med hednisk tendens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJA BERGSTRAND
MED HEDNISK
TENDENS
Aposteln Paulus har som ingen annan biktat
den kris, som fått namnet kristen omvändelse,
och hans bikter ha blivit älskade och lästa
genom seklerna, därför att andra människor
känt igen sig i dem. I Galaterbrevet
återfinner man en av hans oftast citerade och
mest centrala bekännelser: ”Jag är korsfäst
med Kristus, och nu lever icke mera jag, utan
Kristus lever i mig.” Läst i sin helhet rymmer
detta bibelord en bekännelse till livet. Men
aposteln säger sig för sin del inte acceptera
livet som sådant i dess mångfald av
möjligheter och former. I stället bekänner han, att
han valt att gå en bestämd väg och att
acceptera en speciell livsform, som för honom blivit
den enda möjliga: kristuslivets övermåttan
härliga väg.
Mot bakgrunden av det nyss citerade
Paulus-ordet skall här ställas en annan religiös
bekännelse, till formen liknande den paulinska
men till innehållet av helt motsatt slag: ”Jag
lever, dock icke jag.. .” Orden uttalas av
huvudpersonen i Karin Boyes bok ”Kris”, en
tjuguårig stockholmsseminarist med namnet
Malin Forst. Av författarinnan äro de menade
som ett vittnesbörd om den unga flickans
kristna tro. Bekännelsens helt negativa
formulering yppar Karin Boyes syn på
kristendomen: den är inte Malins livsform. Sig själv
och sitt eget liv finner den unga sökaren, först
då hennes väg går bort från gudstron. Så sker,
och på bokens sista blad avger Malin en
hänförd bekännelse till ”livets eviga sega vilja
att leva”.
Denna utveckling från gudstro till livstro
tecknas i ”Kris” på ett sätt, som gör verket
till stor poesi, och som trots prosaformen låter
lyriken strömma över sidorna:
”1 natt gick Gud under.
Kanske var det ett tomt namnskal, som gick
under.
Men namnskalet drog makter, som var
dödens. Jag kastar det.
Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn.
Jag kastar deras namn.
Jag står alldeles ny på stranden av ett
hav, och samvetet är inte längre mitt. Jag
kastar det.
Viljan till liv har gjort mig naken. Viljan
till liv har gjort mig seende. Vad som än
kommer, skall jag möta med nakna, seende
ögon.”
Den, som så hänfört skildrar en omvändelse
från kristendomen, har inga sympatier för den
borttappade barnatron. I stället för att beklaga
förlusten prisar Karin Boye den utveckling,
hon låter Malin genomgå. Den är, menar hon,
en utveckling från död till liv och från lögn
till sanning. Intensiteten i den känsla, som
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
