Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maja Bergstrand: Med hednisk tendens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MED HEDNISK TENDENS
ligger bakom, har gjort boken till ett stort
konstverk, en tendensdikt. Anfallet har från
skilda håll kallats det farligaste, som av den
unga generationen riktats mot kristendomen.
Att kalla en motkrislen idédikt farlig för
kristendomen, är ett stort misstag. I stället
utgör det slagets dikt från kristen synpunkt en
glädjande företeelse: den är ett tecken på att
kristendomen griper själar och inspirerar till
poesi, låt vara, att det blir en inspiration till
angrepp. Öppen kamp är vida att föredraga
framför likgiltighet. Angreppen kalla också
kristna till vakenhet och obekväm
självrannsakan. En ärlig motkristen tendensdikt kan för
en kristen läsare bli en stor predikan om hans
egen begränsning och svaghet och om Guds
nåd. Den blir en hjälp att nå djupare in i trons
land, att där uppleva falska skiljemurars fall
och att se de äkta gränserna resas.
Kristendomskritiken kan liksom all annan
kritik rikta sig mot olika sidor hos det
angripna föremålet. Men djupast åsyftar den
alltid kravet på självuppgivelse och
utblott-ning inför Gud. Den ärligaste oppositionen
sätter in angreppet direkt och blir en gripande
bikt om oförmågan att nå fram till den
självuppgivelse, som bekämpas; den mindre ärliga
går indirekt till attack mot kravet. Karin Boye
hör till de direkta angriparna både i ”Kris”
och i sina tidigare tendensverk mot
kristendomen. ”Gudarnas spår är alltid blodiga, de
trampar ovarsamt, de höga”, heter det i
fantasien ”Gudarnas spår” i novellsamlingen
”Uppgörelser”, utgiven några månader före ”Kris”.
1 enlighet med denna sin uppfattning om
kristendomen låter Karin Boye Malins tro
vara en kravets och lagens religion. Rätteligen
bör den inte alls bära det kristna namnet,
eftersom författarinnan inte låter tjuguåringen
nå mer än halvvägs fram till den specifikt
kristna erfarenheten av synd och nåd. Malins
skuldkänsla tornar upp sig inför det krav, som
Gud ställer på henne, men hon lever inte ett
ögonblick i förlåtelsens värld. ”Det stora
Kravet var henne för övermäktigt.” ”Det stora
Kravet” det är kristendomens fordran på
kärlek utan gräns. Malin är uppväxt under kriget;
hon har öron och ögon ännu fulla av
bulletinernas fasansfulla budskap. Allt detta vill
hon slippa tänka på, fastän hon vet, att hennes
önskan är dikterad av självisk feghet. Guds
fordran på henne är, att hon skall vara en del
av den lidande mänskligheten och verkligen
lida med krigets offer. Men Malin vill
avsöndra sig från helheten, hon vill lugn och
idyll för sin del. Karin Boye menar, att det är
en sund och berättigad längtan. Det är den
friska delen av Malins själ, som vill bort från
tanken på lidandet. När Malin lämnat
gudstron och tillfrisknat, är hon fylld av hat mot
kristendomens förmenta lidandeskrav:
’”Lid!’ säger ni. Och säger ni: ’Han har
lidit!’, så sänker ni rösten som inför det
beundransvärda. Och tävlar om vem som har lidit
mest! Med småpojkars beundran för en
idrottsprestation. Ni föraktar hälsan och glädjen ni,
som banaliteter, om dc inte har köpts dyrt för
det fina, djupa lidandet! Vet ni, att ni hädar!”
Kärlekskravet i Malins samvete låter sig inte
nedtystas av att hennes kristen domslärarinna
förklarar, att det är orimligt, och att Malin
lyssnat till fel röst i sitt inre. Flickan svarar:
”Hur kan då någon veta vad som är
samvete! Det känner man ju!! Varför skulle mitt
samvete vara av annat slag än andras? Om
man inte kan lita på samvetet, vad kan man
då lita på!”
På den frågan blir lärarinnan, som för
övrigt är en av de mildast behandlade kristna
representanterna i boken, svarslös. Det är
kristendomens egen vanmakt, menar
författarinnan. Var och en har sitt samvete, det är
ingenting att lita på.
Ärlighet och psykologisk djupsyn ha alltid
hört till Karin Boyes dygder. Därför låter hon
Malin bekänna, att det inte bara är oförmåga,
8. — B. L. M. 1938.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
