Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maja Bergstrand: Med hednisk tendens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJA BERGSTRAND
som hindrar henne att gä samvetets väg: ”Det
värsta är själva faktum, att man inte kan lyda
— därför att man inte vill lyda.” Felet ligger
i viljans bortvändhet från Gud. I det
medvetandet drivs Malin ut i de vilsna tankarna
på den eviga fördömelsen och i neurosen.
Den unga seminaristens sorg över sin
oförmåga och sin brist på vilja är sjuk, menar
Karin Boye. Sund är däremot själva
oförmågan och bristen på vilja att lyda samvetet,
ty den är Malins enda värn mot det stora
kravet. Och kravet är i sig självt livsfientligt.
Den kristne guden fordrar för mycket; den
hela hängivenheten för honom innebär, att allt
jordiskt offras. Hårdast är kravet, att alla de
band, som binda människor samman, måste
lösas.
I ”Gudarnas spår” formulerar den gamla
hedniska Stenfinna Vite Krists fordran så:
”Till Thors altare gick hästar och får och
människor med, och blodet ångade om de
heliga bilderna, men det var tre gånger om
året och varade några dagar. Men Krist
fordrar dag och natt av var människa, och till
honom skall offras hat och stolthet och
älskogs-gamman och livslycka.”
Den, som kräver det offret, är livets fiende,
eftersom han kräver livet självt och dess
drivande kraft, kärleken. En kvinna kan aldrig
offra kärleken, säger Stenfinna till Unn, vars
trolovade lämnat henne för att bli missionär.
”Vite Krist hatar oss, därför att vi aldrig
blir hans, därför att de mäktigas märke aldrig
plånas ut från vår kropp och vår själ. Han
ville sätta sin fot på vår nacke. När han segrar,
blir vi trälar.”
Mot sådant kräver Karin Boye i livets namn
uppror. Stenfinna råder Unn, att hon skall
begagna hennes hemliga medel att vinna den
älskade tillbaka. Unn vägrar, och hennes liv
vissnar bort i ensamhet, men Malin får i
”Kris” ”med förtvivlans rätt” vandra
upprorets väg till lycka. När hon är söndersliten
av tankarna på den eviga fördömelsen kommer
räddningen, därigenom att hon gripes av
kärlek till en kvinnlig kamrat. Skildringen av hur
den plågade Malin för första gången
upptäcker Siv, är mästerlig. Efter en påfrestande
morgonbön om en rätt ånger fastnar Malins
blick på Sivs hals:
”En fin smärt pelare, som steg ur fulländade
halsåsar som en lugn hymn. Och det underliga
skedde, att Malins spända och plågade muskler
för ett ögonblick slappnade i vila, att de
irrande rastlösa ögonen fann ett fäste, att
tankarna släppte domen och domnade bort
i det befriande vackra linjespelet där framför
henne.”
Det är inte första gången Karin Boye biktar
en sådan upplevelse. I ”Moln”, hennes första
diktsamling, är den motivet i en hel rad av
dikter. En av dem heter ”Förklaring” och må
citeras här:
I din skönhet sänkt
ser jag livet förklarat
och den mörka gåtans svar
uppenbarat.
I din skönhet sänkt
bedja jag vill,
världen är helig,
ty du är till.
Andlös av klarhet,
ljusfördränkt,
ville jag dö hos dig
i din skönhet sänkt.
Karin Boye är själv angelägen att betona,
att det är en undertryckt invånare i själens
källarvåning, som otåligt börjar röra på sig,
och som får sin rätt i det ögonblick Malins
ångest sköljs bort av Sivs friska kroppsliga
charm. Författarinnans psykoanalytiska åsikter
äro i ”Kris” tydliga nog, och i hennes verk
har man med rätta sett ett försvar för
naturdriften och ett angrepp mot kristendomen
såsom hämningsskapande makt.
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
