- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Februari 1938 Årg. 7 Nr 2 /
116

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maja Bergstrand: Med hednisk tendens

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MAJA BERGSTRAND

”Siv inte bara var Siv utan uppenbarelsen av
en livsriktning”, kan mötet med henne ”utan
ord ställa mer direkta krav på en människa än
alla lagbud tillsamman”. Det krav, som Siv
levandegör för Malin, är fordran på hållning
och form, jämvikt och harmoni. Den
förtvivlade Malin, som levat i tomhet och kaos, lyftes
in i Sivs värld, i kosmos, formernas och
gränsernas rike. Redan i sin första diktsamling har
Karin Boye förkunnat denna lära om
skönhetens moraliska betydelse. Där finns en liten
dikt med namnet ”Till skönheten”:

När våra gudar falla
och vi stå ensamma bland spillror,
så utan fäste mer för våra fotter
som klot i rymden —
då skymtar du ett ögonblick, du höga Skönhet.
Då, endast då.

Så sträng som eld du talar tröst:
”Vad som än faller — jag står åter.”
O stanna, stanna, heliga,
och fräls min själ från lögnen av en måttlös sorg!

Skönhetens sanning och den måttlösa
sorgens lögn uppenbarar Siv också för Malin.
Hon kan göra det, därför att ”hon är viss om
att alla ting finns till i kraft av en god kärna”.
I sin oreflekterade tillit till livet har hon
”kunnat växa sig vacker som ett ungt träd
eller en blomma”. Växtlivet representerar för
Karin Boye det ideala livet av spontant och
tillitsfullt väljande och därmed av skönhet.
Hennes livstro är en förtröstan på roten men
också på ”rotens hemliga inneboende lag”.
När författarinnan prisar tillvarons ursprung
och livets kärna, är det den stränga
lagbundenheten och ordningen, hon hyllar. Denna
stränga harmoni kallar hon gärna rättvisa.
Tillvaron är rättvis — det är den förkunnelse,
som möter hos Karin Boye, och som Siv
levandegör för Malin. Den är det, därför att
den skänker åt var och en hans egenart och
hans plats. Åt människan har den givit den
högsta platsen och de största gåvorna,
”människan står över tingen och brukar dem, som

de äro tjänliga till, själv alltings ändamål”.
Det är tron på denna rättvisa, som Karin Boye
kallar saklighet, ”en hel hållning mot tingen
och verkligheten, en betraktandets och
tänkandets heliga hållning av tillit”. Det vackraste
uttrycket får hennes optimism i följande ord
om den harmoniska människan:

”Med blod och nerver ännu fulla av minnen
från kaos såg Malin den harmoniska
människan simma på de störande och förstörande
inflytelsernas hav som en spröd näckros, vars
enda svaga livsmöjlighet var att varsamt och
djärvt på samma gång treva sig fram till sitt
eget väsens mått och hålla sig därinom med
hård tukt. All den svikt och smidighet,
rörelsens och rytmens disciplin, som gav simmaren
och dansaren makt till den friaste bundenhet
— allt detta var Siv. Allt det som stolt och
självfallet underordnade sig sin egen
nödvändighet och lät den bära alla de heliga
blommor, som kan utveckla sig ur varje
nödvändighet.”

*



V erklighetslängtan är ett karakteristiskt drag
hos Karin Boye, och själva ordet verklighet
får ofta en stark betoning i hennes diktning.
Även drömmen kan hon någon gång prisa,
men hon vill njuta den blott som en tröst och
aldrig låta den ersätta verklighetens klara
dagliv. Därför är det en hård dom, när
författarinnan om Malins gudsliv säger, att det varit
”en illusion”. Men den hårda domen är
alldeles riktig och måste accepteras av en kristen
läsare. Att som Malin göra lidandet till
självändamål och den egna viljans kuvande till
prestation är i allra högsta grad okristet. Malin
är fången i fariseism och lagträldom men har
inte en aning om nådens generositet. När hon
beder, tar det henne tjugu minuter att arbeta
sig fram till självuppgivelsen och friden. ”Den
frid som övergår allt förstånd” kallar Karin
Boye ironiskt ett tillstånd, som hon beskriver så:

”Man var i friden. Den stora friden
strömmade genom hela ens varelse, genom själen,

116

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 19 00:20:38 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-2/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free