Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maja Bergstrand: Med hednisk tendens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MED HEDNISK TENDENS
men också genom kroppens ådror, ut i yttersta
fingertopparna. Frid och välsignelse omslöt
och fyllde en, ingen svårighet längre att hålla
sig- samlad, ingen splittring och ingen fruktan.”
Skildringen är en karikatyr på kristet
andaktsliv, men en karikatyr, som gagnar den
kristna saken i stället för att skada den. Genom
sin inneboende sanning växer kritiken mot
bedjarens fariseism till predikan. Overkligt är
Malins gudsliv, därför att Gud inte existerar
för henne annat än som ett stort, abstrakt krav
på självuppgivelse. Som en levande verklighet,
ett du, har hon aldrig mött honom.
Mot kravet på självuppgivelse ställer Karin
Boye glädjekravet. Det möter Malin två gånger,
först i Geijersordet: ”Sorg är synd, ty
tillvarons innersta är salighet" och sedan utan
ord genom Sivs person. Över lärarinnans
välvilliga hänvisning till Gei jer ironiserar Karin
Boye. Ordet hjälper inte Malin: ”Hon hopade
synd på synd och last på last, eftersom hennes
sorg växte och hennes förtvivlan ökades.”
Geijers glädjekrav är lika abstrakt och dött
som det kristna kärlekskravet.
Men Sivs budskap om harmoni — ett
budskap, som i påfallande hög grad liknar
Geijers — når trots alla isolerande murar
fram till Malin. Det blir levande verklighet
i stället för illusion. Verkliggörelsen sker för
Karin Boye genom kärleken. Kärlekskravet
dödar — men kärleken själv, kärleken som
gåva, levandegör. En bekännelse till denna
kärlekens kraft att göra tingen och
människorna verkliga för drömmaren möter redan
i en liten dikt i”Moln”, kallad ”Uppvaknande”:
Nyvaknad ser jag verklighet,
där dov dröm nyss tyngde mig.
Luften är levande, liv andas jag,
liv av dig, av dig–––-
Och i den sista diktsamlingen, ”För trädets
skull”, heter det:
Ensam stig går runt i en ring,
samma hägring i samma sand,
samma törst efter fjärran ting.
För två som strävar en vinning jag vet,
fastare, tyngre än enslingens drömmar,
den svåra växten till verklighet,
ja ända in i den innersta märg,
där människan växer ur splittrade tågor
och blir sig själv en rot och ett berg.
Detta förverkligande är för Karin Boye
livets stora under, som hon aldrig upphör att
prisa. Det är nyskapelsen, som sker, då
människor mötas och nå fram till varann.
Kärleken är villkoret för allt livs tillblivelse och
existens, den är skapelsens princip. Där denna
princip inte verkar, kan ingen nyskapelse äga
rum, och inget liv födas eller existera. Den
ensammes liv är en illusion, ty en
personlighet skapas blott inför en annan, och
självständigheten föds i beroendet. När Malin för
första gången kan i ord uttrycka, vad som
hänt henne, sker det i anslutning till Jeremias’
ord: ”Och du begär stora ting för dig! Begär
icke något sådant; ty se, jag skall låta olycka
komma över allt kött, säger Herren, men dig
skall jag låta vinna ditt liv såsom ett byte,
till vilken ort du än må gå.” Äntligen är Malin
framme vid den självuppgivelse, hon förgäves
sökt prestera, men självuppgivelsen kommer
som en gåva, som något ”mer än man
förtjänade”: ”Hon ville vinna sitt liv, sitt liv,
ingenting annat — som ett byte.”
Karin Boyes tro på kärlekens nyskapande
kraft rymmer en människomystik, som är
i släkt med den kristna vissheten om ett krav,
som växer fram ur ett mötes stora gåva, ur
tron på att Guds verklighet möter människan
i Jesus Kristus. För en kristen går vägen från
illusion till verklighet och från isolering till
gemenskap genom Kristus. Det innebär, att
pånyttfödelsens under skett, och att man
mister sitt liv för att vinna det. Malins
upplevelse är av liknande art, vad
självuppgivelsen beträffar, men skillnaden mellan kristen
livstro och den väg, som rekommenderas
i ”Kris”, är skillnaden mellan Siv och Kristus.
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
