- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Februari 1938 Årg. 7 Nr 2 /
118

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maja Bergstrand: Med hednisk tendens

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MAJA BERGSTRAND

Karin Boye är inte okunnig om att även
kristendomen rymmer en nyskapelse. I
”Gudarnas spår” har hon skildrat, hur en ung man
— han heter Thorgaut — undfår kallelsen
att bli missionär. Det sker framför en
altar-bild av den korsfäste och ledsagas av en bön:
”0 Krist, du som förvandlar allt, låt mitt
mörker springa ut i lågor vid din blick.”
Också Kristi nygestaltande makt har
författarinnan hänfört prisat, när hon skildrar, hur
Thorgauts ungdomsälskade efter många år
ser honom, då han återvänder till hembygden.
Thorgaut är en helig man, vars ansikte strålar
av frid, och vars läppar ”lyste i ett leende
bortom världens glädje, som om han hade
lagt av denna jordens kärlek och i stället fått
himmelens som gåva”. Hans motsats är Unn,
som ser honom vandra över heden. Hon har
en gång vägrat, då en gammal trollkunnig
kvinna velat hjälpa henne att med hemliga
medel kalla Thorgaut tillbaka. Men hon har
sagt nej i halvhet och skräck för sin egen
vilja. Därför blommar för henne ingen
välsignelse ur kravet, utan detta leder henne
endast djupare in i ensamhetens förtvivlan.
Hennes tillvaro symboliseras av handen, sorn
hon håller krampaktigt utspärrad: ”Den var
lik ljungstammarna, saftlös. torr,
ödemarks-aktig, och greppet liknade skuggornas
rov-giriga klor.” Inför de båda människoöden,
hon gestaltat, gör författarinnan en borrande
och smärtfylld fråga, som hon låter Unn
uttala:

”Hade Krist velat ha det så? Hade han
kluvit människornas ätt i två delar — - en, dit
Thorgaut hörde, som mäktade komma fram
till ljuset och friden, och en, dit hon själv
hörde, som av evighet lydde under mörkrets
makt?”

Det är predestinationsläran, accepterad i
smärtsam personlig visshet och framställd
i frågeform. I ”Kris” är läran om
förut-bestämmelsen ett påstående. Författarinnan

låter Malins egen vilja avteckna sig som
oändligt liten gentemot det väldiga spelet mellan
Svart och Vit i Makternas schackklubb. Malins
egen prestation betyder föga. Hon kan bara
”på nåd och onåd överlämna sig åt ett okänt
inre skeende”. Karin Boye har ofta utvecklat
tanken, att var och en visserligen kan välja
sin väg genom livet men inte väljer rätt,
förrän han finner den väg, som ödet bestämt
åt honom, finner sin egen nödvändighet.

Därför att var och en har sitt öde, kan
ingen med säkerhet uttala sig om de vägar,
som andra ha vandrat. Den säkra grunden för
var och en är hans egen erfarenhet och bara
den. För religionens vidkommande har detta
en konsekvens, som Karin Boye utvecklar i ett
samtal mellan en munk och hans prior ”Om
de fromma ordens betydelse”. Munken hyser
den meningen, att en ofrom läser skrifterna
på ett annat sätt än en from, eftersom ”bakom
samma sköna namn på ett inre ting dölja sig
tiotusen olika verkligheter”. Bokstaven i och
för sig kan ingenting lära om det innersta och
högsta; den levande anden möter människan
endast, när den är ingjuten i mänsklig gestalt.

”Ande tänder ande för att bilda länk efter
länk i en helig kedja genom tiderna, aldrig
avbruten, aldrig tilländalupen. Det är den
sanna apostoliska successionen alltsedan vår
Herres Jesu Kristi dagar.”

I dessa ord möter åter Karin Boyes
män-niskomystik, hennes tro på andens
uppenbarelse i det mänskliga. Gentemot munken
representerar priorn den yttre auktoriteten
och han förkunnar bokstavstron, när han
förebrår sin kätterske munk, att denne
förväxlat det heliga självt med den uppfattning,
människorna ha av det. Den heliga
verkligheten är människan uppenbarad genom ordet:
så är det. Att låta den enskilde lita blott på
sin egen erfarenhet är att lämna
mänskligheten i förtvivlan, ty följden av munkens
funderingar är ju, att ”varje lära om Gud,
from

118

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 19 00:20:38 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-2/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free