Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Brev från Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
BREV FRÅN DANMARK
Året 1937 kommer inte att få något kors
i den danska litteraturens almanacka. Då
skedde ingenting — såvitt man nu kan se —
av epokgörande betydelse. Det kom inget stort
diktverk, och det grundlädes knappast något
nytt stort författarskap. Om något nytt tog
sin början inom det andliga livet skedde det
i lönndom. Musiken gick runt och runt — men
man kunde märka att många gamla prövade
instrument fallit ifrån under senare år och
att flera av de bästa musikanterna hållit paus
hela året.
På våren dog Helge Rode. Ingen stor
diktare, men en god. Han besatt från första
stunden sin egen ton, och han bevarade den.
Det var omöjligt att inte lystra till den. Om
det än fanns diktare som samlade större
skaror omkring sig i tiden: Jeppe Aakjær;
diktare vilkas lyriska förmåga sträckte sig
vidare men knappast nådde djupare:
Valdemar Rørdam; diktare som betydde mera för
ungdomen: Johannes V. Jensen (hans
författarskap till och med ”Digte” 1906); diktare
som voro föremål för hetare dyrkan av en
entusiastisk sekt; Sophus Claussen; diktare
som trängde djupare in i vardagen eller längre
in i himlen: Viggo Stuckenberg och Johannes
Jørgensen; diktare i vilkas vers fanns mer
av öppna marker och fagra trädgårdar, av
viprop och lärksång, av näktergalens drillande
och starens flöjtande: Ludvig Holstein, Olaf
Hansen, Thøger Larsen, Kai Hoffmann;
fest
ligare diktare: L. C. Nielsen; diktare med
större lärdom, diktare som voro större
ord-smidare: Niels Møller och Sophus Michaelis
— ingen av dem kunde likväl ha ersatt Helge
Rode. Han liknade ingen av dem, han var
i sin lyrik liksom i sitt liv en person som
stack av från andra, som markerade sig själv
— medvetet och omedvetet. Han var Helge
Rode, och det är hans bästa vers som längst
kommer att bevara hans minne, sedan de gått
bort som kunna vittna om människan Helge
Rode i vidare bemärkelse.
Ty människan Helge Rode var mer
komplicerad och rikare fasetterad, intressantare och
mera gripande än lyrikern. Därför betydde
också Helge Rode mycket mera för det danska
samhället och dess andliga liv, i synnerhet
under åren 1916—26 (”Krig og Aand”, som
först offentliggjordes som tidningskrönikor,
utkom 1918). Minst gjorde sig Helge Rodes
betydelse gällande i hans skådespel. Helge
Rode som dramatiker var något av ett
missförstånd. I varje fall missförstod han sig
själv. Hans utgångspunkt var Henrik Ibsen,
men under det Holger Drachmann på ett
lyckligt sätt stått fadder till hans lyriska kallelse,
var dramatikerns kall, som han genom Henrik
Ibsen kände sig dragen till, i långt mindre
grad sprunget ur hans eget kynne. Det förhöll
sig även så, att den Ibsen som han
(åtminstone hemligen) mest beundrade var ”Kejser
og Galilæers” diktare. Det var en smak som
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
