Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malmberg, Bertil, Värderingar, anmäld av Holger Ahlenius - Sjöberg, Gösta, Algot Eriksson, förlagsinspektör, f. d. ledamot av Andra Kammaren, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fall. Ingen har bestämdare än han varnat för
intellektets självhärlighet och bristande
kontakt med instinktlivet, ingen har så enträget
hävdat visdomens och andaktens värde på det
torra, väsenslösa förnuftets bekostnad.
Malmbergs kritik på denna punkt faller därför
ohjälpligt till marken. Men klarare än denne
har Lagerkvist fattat och behjärtat, att i den
dag som är hota farorna från rakt motsatt
håll, och har följaktligen vänt sina främsta
vapen ditåt. Vem som är den störste diktaren
av de två skall inte diskuteras; snillen äro nu
en gång ojämförliga storheter. Men att Pär
Lagerkvist befinner sig bättre i höjd med det
aktuella tidsläget är något som synes mig
ovedersägligt. Holger Ahlemus
Algot Eriksson
GÖSTA SJÖBERG: Algot Eriksson,
förlags-inspektör, f. d. ledamot av Andra
Kammaren. Norstedts.
6: 75.
När man sent omsider lägger ifrån sig Gösta
Sjöbergs roman om Algot Eriksson och hans
väg ut ur den sterilt egocentriska
pliktuppfyllelsen för pliktens och det goda samvetets
egen skull till en varmare och mera bejakande
livsinställning, där till och med ondskan och
brottet fått en i viss mån positiv betydelse
i tillvarons stora sammanhang, har man gjort
en litterär upplevelse av mera ovanligt slag.
En författare som så litet friar till publiken
att han snarare gör det obekvämt för den,
måste utan tvivel betraktas som en raritet. Det
förekommer visserligen ett revolverattentat i
boken, men det är sannerligen inte iscensatt så
att man ska få nerverna i dallring.
Överhuvudtaget lämnas ens känsloliv fullständigt oberört
av boken. Den talar helt till intellektet. Vad som
händer är att herr Eriksson åker lastbil, äter
middag, gör några besök av dels privat, dels
affärsnatur. Vid attentatet blir han sårad och
tas in på sjukhus. Han upplever också ett par
erotiska böjelser, varav den ena leder till
äktenskap. Det är egentligen inte mycket att
göra en roman av, och detta bidrar
naturligtvis till det litet utdragna och långrandiga
intryck boken otvivelaktigt gör. Bakom dessa
enkla händelser i första planet rullas
emeller
tid perspektiven upp bakåt, så att man när
boken är slut har fått porträtt i helfigur av
flera av de agerande. Några av dessa figurer
kommer man förmodligen att minnas. Särskilt
skulle jag gissa på bokförläggare Lindgren och
hans frånskilda fru. Deras förhållande avslöjas
på ett för både herr Eriksson och läsaren
överraskande sätt. Det är ett av mästargreppen
i boken.
Intrigen är så fast förankrad i verkligheten
att man till och med känner igen lätt
omformade detaljer ur dagskrönikan, och likväl
lyser konstruktionen igenom. Det är alltför
många egendomliga sammanträffanden för att
vara riktigt lyckat i en roman, för många
alltför svagt funtade episoder, som äro till blott
för att framhäva det drag i huvudpersonens
karaktär som tar sig uttryck i att han försöker
spela försyn för sina medmänniskor. Han är så
godhj ärtad, han vill styra allt till det bästa. Och
därmed är vi framme vid herr Eriksson själv.
Han är på en gång typ och individ. Han är
typen för den kuschade men ändå med det
goda samvetets rätt självmedvetna
småborgerligheten. Han röker inte, han dricker inte
— på sin höjd läppjar han för artighets skull
och för att visa sitt frisinne på sitt glas —
han är indifferent religiös, han tar sig själv
på det fullkomligaste allvar. Han är litet
löjlig, det kan inte förnekas, men samtidigt har
han en viss storhet, en redobogen het, en
offervilja som inger respekt, en intellektuell
redbarhet som är större än hans utförsgåvor.
Hans reflexioner är oftast förnumstiga, men
ibland lyckas han snudda vid djupa tankar.
Denna figur, vars karaktär ingalunda är
uttömd med ovanstående antydningar, har nu
Gösta Sjöberg satt sig före att skildra i en
jagroman. För ändamålet har han skapat en
stil som är ett fulländat uttryck för herr
Erikssons personlighet. Den går i hög krage även
till vardags och i galoscher, när solen skiner.
Den är seriös och en smula påver. Den är
ofelbar. Den balanserar på gränsen till
pekoralet men överstiger den aldrig, ett
ekvilibris-tiskt konststycke av beundransvärd precision,
för vars genomförande det har krävts inte
bara det tålamod och den ihärdighet som herr
Eriksson talar om i sina ”anteckningar” såsom
ett oavvisligt villkor för en författare, utan
också en förmåga av psykologisk inlevelse av
icke alldeles vanliga mått. Såvitt anmälaren
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
