Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sjöberg, Gösta, Algot Eriksson, förlagsinspektör, f. d. ledamot av Andra Kammaren, anmäld av Thure Nyman - Grane, John, Människor utanför, anmäld av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kan finna föreligger här den fullständigaste
kongruens mellan avsikt och resultat. Att
upptäcka var Algot Eriksson slutar och Gösta
Sjöberg tar vid, torde höra till det hart när
omöjliga.
Hur vill nu författaren att man ska ta
denna en smula kuriösa gestalt? Därom har
han inte givit några tydliga direktiv, men man
kan inte heller ta miste på hans sympatier för
honom. Jag tror man kommer hans
intentioner ganska nära, om man säger, att hans
bok är både en apoteos och en protest. En
apoteos av den lugna välviljan, det goda
hjärtat, och en protest mot det sterila, det
indifferenta hos denna i grund och botten
verklighetsfrämmande natur, en bekännelse
till livets fullhet, ett: acceptera! Tillvaron har
höjder och djup, som betyder mera än
vardagens futiliteter. Brott och lidande har sin
mening och sitt ändamål, och vi gör dem ej
om intet genom att se bort ifrån dem.
Till slut: man ångrar inte bekantskapen
med förlagsinspektör Algot Eriksson, hans
reserverade handslag skänker en viss
efter-värme. Thure Nyman
Människor utanför
JOHN GRANE: Människor utanför. Bonniers.
5: 75.
Författarnamnet Grane låter ju svenskt,
alltför svenskt, skulle man nog kunna säga, och
när man läst några sidor i romanen
”Människor utanför” börjar man undra, om det
inte är en pseudonym, och när man läst boken
till slut är man övertygad om detta.
Handlingen utspelas i Berlin under den förhitlerska
tiden, närmare bestämt 1929, i den
oros-mättade, ångestfulla stämning som var så god
jordmån för den nazistiska sådden. Men själva
tonen i boken är dämpad, försiktig, när det
gäller att ta parti, och man har ofta intrycket
att boken är skriven nu och djupt nere i en
källare med allt förrädiskt ljus väl avskärmat.
Om John Grane är svensk eller tysk hör
inte till min uppgift att ta reda på. Ifall boken
är en översättning, så är det en utmärkt
översättning. Den handlar om fattiga men är
därför inget pinnebergeri utan en naken skildring
av de allra fattigaste proletärerna, tiggarna, de
fysiskt, andligt och moraliskt förkomna
människorna utanför samhället. Hela berättelsen
koncentreras kring ett halvt dussin ganska väl
individualiserade typer, skildrade utan patos
men med förståelse. Någon djupare sympati
för dem har väl författaren knappast haft,
åtminstone stiger den inte upp ur berättelsen,
utan hans pose är snarare den nyfikna
iakttagarens. Därför kan romanen stundom ge
intrycket av en fotografiutställning: typen är
skarpt och konstnärligt tagen, oftast något
ensidigt belyst och alltid i närbild. Så finns
till exempel ett bra porträtt av mördaren
Griss-mann, ett porträtt som man utan vidare tror på.
Hans utvecklingsgång är ganska vanlig:
arbetslös, feg, knäckt — och så utför han sitt livs
stora handling, mordet, som för honom är den
enda möjliga vägen till befrielse från det yttre
trycket —■ och ångrar sig ögonblickligen, inte
på grund av samvetskval men av rädsla. Han
är ett djur som reagerar instinktivt, en av de
många verkligt klasslösa. Han tillhör
proletariatet men är inte tillräckligt stor karaktär,
färdig karaktär, för att kunna finna någon
annan lösning än djurets: bita och fly.
Sorgligt nog förefaller det som om författaren
ansåg Grissmanns ondska vara något som
Griss-mann själv hittat på, när typen i själva verket
är en produkt av miljön och av de
samhälleliga förhållandena. Så är det ju också med de
flesta andra tiggarna, sutenörerna och
gatflickorna: deras förutsättningar att klara sig
i tillvaron har varit små, deras start
misslyckad och miljöns och samhällets tryck för
starkt.
Trots denna stämning av brott, källarlokal
och bottenlöst elände är inte romanen .helt grå.
Visserligen har man intrycket att författaren
arbetat med möda, med svårighet fogat scen
till scen (man märker tydligt ansträngningen),
men här och var glimtar det till av ironi och
humor. Scenen med den ständigt hungriga
idioten Fetis, som nickar ja till allt vad den
arbetslöse montören Müller, antisemit och
fri-murarhatare, säger, är verkligt rolig, och
kapitlet om den glada demimonden Minchens
besök i sutenörernas fackförening, ”1929 års
sångförening”, har också komiska poänger.
Minchen själv är heller inte slätstruken.
Författaren har alltså skildrat några
människotyper i Berlins utkanter år 1929. Vart
han syftat är inte fullt klart — kanske det
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
