Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Churchill, Winston S., Stora samtida, anmäld av Bo Enander - Svenska folkrörelser. I—II, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
santa och ofta stora män i en stor och farlig
tid och han gör det på sitt eget oförlikneliga,
ibland raljanta, men aldrig respektlösa vis.
Denna bok är helt värdig Marlboroughs
levnadstecknare och världskrigets historiker, den
är en av de mest fascinerande och
stimule
rande böcker, som på länge översatts till
svenska. Det bör till sist påpekas, att den
svenska upplagan fått en utstyrsel, som är
verket fullt värdig. Särskilt för de ypperliga
illustrationerna förtjänar förlaget en
komplimang. Bo Enander
Svenska folkrörelser
Svenska folkrörelser. Vol. I: nykterhetsrörelse,
politisk arbetarrörelse, fackföreningsrörelse,
folkbildning, kooperation. Vol. II:
mis-sionssällskap, svenska kyrkans
frivilliga arbete,
frikyrkosamfund. Lindfors’ förlag.
Per vol. inb. 55: —.
Det är ett ytterst värdefullt verk, som
Lindfors’ förlag med bistånd från ledande
representanter för de svenska folkrörelserna har
åstadkommit. Någon jämförlig skildring av
detta ämne finns inte, och föreliggande verk
har alla utsikter att under avsevärd tid framåt
tjänstgöra som den auktoritativa källan för
närmare kunskap om våra folkrörelser.
Verkets tunga vederhäftighet understryks tyvärr
också i rent yttre måtto på ett mindre lyckligt
sätt genom själva dispositionen. Var och en
av de två volymerna innehåller dels historiker
över de olika rörelserna, dels synnerligen
omfattande samlingar av kortfattade biografier
över märkesmännen inom respektive rörelser.
Mot själva uppdelningen i historiker och
biografier skall ingen anmärkning göras. Ett
svårt hinder för inträngande i verket utgör
emellertid det jätteformat, som bägge
volymerna har fått. De innehåller bägge 1 100
sidor och väger åtskilliga kilo. De bägge
volymernas mastodontformat och det därav
betingade höga priset får betraktas som
beklagliga följder av verkets disposition.
Utarbetandet av de historiska översikterna
har anförtrötts åt representanter för de olika
riktningarna. I första volymen behandlar
sålunda Mauritz Enander nykterhetsrörelsen,
Sigfrid Hansson fackföreningsrörelsen, Axel
Gj öres kooperationen och Mauritz Andersson
de folkliga bildningssträvandena. Uppgifterna
kunde inte ha lagts i skickligare eller
sakkunnigare händer. Om redaktör Enanders bidrag
gäller dessutom att det präglas av en viss
litterär flykt, som inte i samma grad är
tillfinnandes hos alla författare. Även
partisekreterare Anders Nilssons skildring av den
politiska arbetarrörelsen i första volymen har
litterära förtjänster, men det är si och så
med sakuppgifterna på ett par ställen.
Författarens teckning av socialdemokratiens
utveckling under 1890-talet innehåller en del
oriktiga eller svävande påståenden om
partiförhållandena i Stockholm som bör
korrigeras. På tal om 1890 års andrakammarval
i Stockholm skriver författaren (sid. 35) att
den liberala listan fick 1 000 röster och den
socialdemokratiska endast 186. Stockholm var
emellertid vid denna tid indelat i fem
valkretsar, som var och en utsåg fyra eller fem
andrakammarledamöter, och det var i femte
kretsen som det av Nilsson uppgivna antalet
liberala och socialdemokratiska röster avgavs.
Man måste ha valförhållandena klara för sig
för att rätt kunna förstå Hjalmar Brantings
inval i kammaren under 1896 års val. Nilssons
skildring av händelsen (sid. 38) är inte fullt
korrekt: ”Branting valdes i Stockholms femte
krets i ett trekantsval med 822 röster. Den
liberale kandidaten fick 641 röster och högerns
484.” För det första bör i detta sammanhang
inte talas om ”trekantsval”, eftersom ända till
fyra riksdagsmän utsågs i femte kretsen och
en hel rad partiriktningar — liberaler,
protektionister, moderata och socialdemokrater —
konkurrerade vid valet. Femte kretsens
liberaler stod splittrade beträffande Brantings
kandidatur, men denna hade godkänts under
Liberala valmansföreningens provval, och
Hjalmar Branting togs därför med på den
officiella liberala listan för femte kretsen. Denna
lista segrade vid valet trots att vissa
fronderande liberaler satte upp en motkandidat till
Branting. Många framskjutna liberaler
arbetade ivrigt för Brantings val, och på
val
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
