Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Den ändlösa romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
hundra tättryckta sidor behandlar romanen
aderton timmar av mr Leopold Blooms liv.
Bloom är en judisk annonsagent i Dublin. Han
har förlorat sin son i köttet och söker nu sin
son i anden, Stephen Dedalus, författarens
alter ego. Handlingen följer ett schema lånat
från ”Odyssén”. Något annat skäl till detta
än att författaren är irländare har jag absolut
inte kunnat finna. Det är i denna underliga
rebusartade odyssé en blandning av det naket
drastiska, det nyktert minutiösa, det groteskt
fantastiska och det inbitet schematiska, som
ömsom kommer en att tänka på Rabelais,
ömsom på Swedenborg med hans
korrespondenslära. Aldrig såg man ett sådant mixtum
compositum av lärdom, skarpsinne, vildvuxen
irländsk humor, mardrömsartade bisarrerier
och absurda, pedantiska galenskaper.
Skildringens iögonfallande oformlighet beror på en
brist i den konstnärliga och moraliska
disciplinen, som nog inte saknar samband med den
naturalistiska inställningen. Här om någonsin
slår det en att man inte ostraffat kringgår
sådana ting som urval och ansvar. Man vet
aldrig var den slutar som halvblundande och
utan protest anförtror sig åt vad som vid
associationernas spel bubblar upp ur det
omedvetnas skumma djup. Denna nya naturalism,
som förhäxats av djuppsykologien, är ännu
vanskligare än den gamla, vars andlige fader
var Darwin. Varje skildring av mänskligt liv,
vilken icke söker lyfta sig upp i frihetens och
ansvarets värld, får något av naturförloppets
ändlöshet — i vår själ speglad såsom
meningslöshet, förvirring och pessimism.
Egentligen tycker man att ett omedelbart,
oförvillat betraktande av naturen inte borde
leda till formlöshet. Nisus formativus, naturens
formdrift och vår själs formdrift ha samma
ursprung och äro väl djupast sett identiska.
En misstanke vaknar att vi i den oformliga
dikten möta en sjuk natur, smittad av
mänsklig upplösning. Så sant som en blomma har
en sluten kontur, så sant som en flygande fågel
även i sin rörelse har en sluten kontur, så sant
är i vårt estetiska sinne nedlagt ett behov av
det begränsade, det avslutade. Bland alla det
organiska livets former förstår jag inte varför
man skall stanna vid — binnikemasken. Han
är en parasit och dessa äro ofta formlösa
därför att de icke äro lösgjorda och fritt kämpande
väsen utan blott leva ett halvt liv. Den ändlösa
romanen synes mig stundom vara en sådan
formlös parasit på livet, oförmögen att lyfta
sig upp till det plan, där diktens verkliga
strider utkämpas och nya former för vår
världsupplevelse skapas.
Med denna parasitism sammanhänger
utsuddandet av gränslinjen mellan roman och
memoarer. Många memoarverk äro egentligep
romaner och många romaner äro förstuckna
memoarer. Även den historiska essayen och
monografien äro ofta svåra att skilja från den
historiska romanen. Det är något halvt och
skumt över detta samröre, där ömsom den
poetiska, ömsom den historiska sanningen får
sitta emellan. Jag skall inte nämna några
namn, men det publicerades för inte så många
år sedan ett svenskt memoarverk, som gjorde
stor lycka både i Europa och Amerika. Dess
författare tilldelade sig själv en härlig
hjälteroll, medan andra namngivna personer inte
alls framträdde så lysande. Välskrivna partier
funnos i boken, men andra voro bara dålig
följetong, grov förfalskning. Inte en enda
protest i jubelkören. Människorna ha verkligen
en djup, outrotlig förkärlek för det oäkta. De
begära inte bättre än att bli lurade. Men ska
det ljugas så låt det åtminstone ske i
romanform. Förfalskade memoarer såra på ett
alldeles särskilt sätt den intellektuella
renlighets-känslan. Jag kände en gång för många många
år sedan en ung dam, som ljög in massör av
spännande erotiska äventyr i sin egen dagbok.
Det tyder ju inte precis på karaktär att fickla
med sina egna minnen, själva personlighetens
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
