Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Nicolaus Steno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N1C0LAUS STENO
senare, följde jag med iver spåret. Men då
jag bland katolikerna kom att finna
människor, som jag icke hade funnit på annat
håll, så blev detta början till min första, för
mig själv omedvetna förkärlek för
katolicismen.”
Även Stenos iakttagelser av katolikernas
barmhärtighetsverk imponerade på honom;
ärkebiskopen i Florens, kardinal Francesco
Nerli, räknar detta som den kanske viktigaste
faktorn i hans omvändelse. På alla punkter
kunde Steno iakttaga, att den protestantiska
bilden av katolikerna är en karikatyr. Han
iakttog en enhet, en religiös kraft, en
sammanhållning, en ödmjukhet och en tolerans, som
han aldrig sett motsvarighet till i den
splittrade och redan hundrafemtio år efter Luther
religiöst stelnade, dogmatiskt bundna och
grälsjuka protestantismen.1 Var fanns den
mångomtalade katolska intoleransen?
”Jag har levat på platser, där inkvisitionen
blomstrar, i Rom, Florens, Pisa och Livorno”,
säger han, ”och jag har överallt sett, att de
icke-katolska haft sin fulla frihet, endast de
icke ger anledning till förargelse, ja, i själva
påvepalatset har jag hört folk obehindrat
disputera med prelaterna mot tron och den
kyrkliga hierarkien och monarkien.”
Även talet om den farliga katolska
propagandan kan han genomskåda:
”Undersöker man närmare den katolska
propagandan, så består den i att fromma män,
både lekmän och lärda, genom förböner och
seg kamp för den de vill frälsa försöker
påverka honom, att de talar med honom och
försöker öppna hans öga för religionen, att
de icke uttröttas i veckor, månader och år i att
påverka hans själ och vinna hans håg för
frälsningens evangelium. De upptager de främ-
1 Intressant är att se, hur Steno klart avvisar den
underligt ogrundade kritik som protestanter ännu i
dag riktar mot katolicismen: att den skulle tillräkna
mänskliga goda gärningar förmåga att frälsa
människan. Steno säger med full rätt: ”Det finns
ingenting i de goda gärningarna, som kan anklagas som
hädiskt, eftersom vi ju alltid hänför deras början,
fortsättning och fulländning till Kristi nåd.”
mande och sjuka, vårdar dem som bröder men
använder icke något tvång mot dem; den som
är oemottaglig går lika fri därifrån som då
han kom.”
Emellertid kunde Maria Flavias alla böner
och samtal icke väsentligen rubba den lärde
danske forskaren:
”Jag låg alltid över honom om att han
skulle gå över till vår heliga tro; han svarade
ja, men tilläde alltid, att han först ville lära
rätt känna den, och han sade: ’Jag skall
komma, jag skall komma, sluta bara inte upp
med att bedja för mig.”’
Då han aldrig kunde komma till något
verkligt avgörande, sade hon till sist:
”Signor Niccolo, när ni en gång vill, så
kan ni inte!”
Men nu förde Gud in ytterligare en katolsk
kvinna i Stenos liv. Maria Flavia gladde sig,
när hon fick höra, att Steno började umgås
med hertigen av Luccas sändebud vid det
florentinska hovet, Arnolfi, och hon vände sig
till husets värdinna, fru Lavinia, och bad
henne göra sitt bästa för att få Steno på bättre
tankar. Denna blev rädd för uppgiften men
talade med sin biktfader, jesuitpatern
Savi-gnani, om saken. Fru Lavinias biograf, abbé
Bambacari, skriver om denna situation:
”Det skulle sannerligen inte ha varit lätt
ens för en så ovanligt duktig man som patern
att övervinna en begåvning, som stolt över sin
egen visdom hade både filosofi att försvara
sina egna meningar och skarpsinne nog för
att slå tillbaka en motståndares argument, om
inte fru Lavinias böner hade gett pater
Savi-gnanis verk eld.”
En gång kom det till en upprörd scen
mellan fru Lavinia och Steno, som kom att bli av
avgörande betydelse för hans senare
utveckling. Hon frågade honom, om han verkligen
inte alls kände någon längtan efter den katolska
religionen, och han svarade lugnt, att han sett
åtskilligt hos katolikerna, som han tyckte om,
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
