Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Nicolaus Steno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
kappa över sig. Nästa natt tillbragte han
liggande på golvet. Nu svullnade hans mage
starkt. Då inga läkemedel hjälpte, gick han
med på att man gjorde i ordning en säng åt
honom men drog bara sin kappa över sig.
Han begärde papper och bläck och skrev en
sista gång till sin trogne vän och gynnare
storhertigen av Toskana, tackade honom för all
hans godhet och bad honom ta hand om hans
tre andliga barn — Johannes Rose och en nevö
till honom samt en ung preussisk adelsman.
Nevön var en ung pojke på tolv år, som
Steno nyligen hade mottagit av fadern, som
var omvänd, medan modern däremot var ivrig
lutheran. Pojken stod under påverkan av sin
moder och pinades av att bo hos Steno. Men
så ung han var, greps han av • Stenos
dödskamp — han fick se honom dö inte bara
i undergivenhet utan i glädje, och två gånger
kom han fram till Rose och lovade honom att
han aldrig skulle lämna honom eller svika den
rätta katolska tron. Då Steno hade mottagit
den sista välsignelsen var pojken alldeles
förvandlad. Han bad nu själv om att få bekänna,
sin katolska tro, vilket han tidigare bestämt
vägrat.1
När Rose förtvivlad grät vid tanken på hur
han utan pengar skulle kunna i ett land av så
1 Det finns ingen anledning att gå förbi
fortsättningen av Roses berättelse: ”Han glömde sin moder,
som sedan har använt alla tänkbara medel för att
få honom tillbaka utan att han dock har låtit sig
påverkas och utan att hon har lyckats bortföra
honom; och denna nåd tror jag vi måste tacka ett
underbart ingripande av denne helige prelat i
himmelen, ty utan underbar hjälp av Gud, som
tillintetgjorde alla denna kvinnas anslag och gav oss
oväntad hjälp genom sina tjänare, skulle jag aldrig
ha kunnat föra detta barn ända till Florens, där
vi nu tack vare storhertigens utomordentliga godhet
åtnjuter den första belöning som Gud har lovat dem
i detta liv, vilka överger sina släktingar och sitt
land för trons skull och av kärlek till honom, och
där vi nu hoppas på den andra lönen i nästa liv
genom hans oändliga barmhärtighet.” — Denna
en-levering av en tolvårig pojke från hans moder ger
anledning till vissa reflexioner, som emellertid kanske
blir litet mer komplicerade, om man slår upp
Matteus X: 35—37.
gott som idel fiender betala Stenos skulder och
få honom begravd, svarade han bara:
”Gråt inte, mitt barn! Lita bara frimodigt
på Herren! Jag går nu till honom, och jag
hoppas av hans barmhärtighet, att jag där
skall kunna vara er till långt större nytta än
om jag stannade kvar hos er.”
Han skrev ett brev till en jesuit i Lübeck
och bad honom komma och bistå honom
i hans sista stund; den ende prästen i landet,
vid vars sjukläger han sannolikt ådragit sig
sin egen sjukdom, var nämligen död. Han bad
sedan Rose, att denne skulle låta honom njuta
de sakrament han kunde ta emot, om han skulle
mista talförmågan före jesuitens ankomst. Och
han vände sig till Gud och bad med klar stämma:
”Jag bekänner för dig, min Gud, för den
heliga jungfrun och alla paradisets helgon, att
jag har kränkt dig otaliga gånger! Jag har
ofta läst den heliga mässan utan den andakt,
som man är skyldig ett så stort mysterium. Jag
har många gånger slarvat med mina böner.
Jag har företagit handpåläggning med många
ovärdiga, som utan tvivel har smittat dina
heliga altaren och fyllt din heliga kyrka med
förargelse. Ack, vilket bekymmer vållar mig
inte handpåläggningen! Jag ber ödmjukt alla
dem jag har sårat om förlåtelse, och jag
förlåter av hjärtat alla dem som har sårat mig.
Jag bringar dig, Gud, mitt ödmjukaste tack
för den stora barmhärtighet du har bevisat
mig genom att kalla mig till den katolska tron
och genom att föra mig till kyrkans sköte,
utanför vilket ingen frälsning finnes. Jag
känner en innerlig sorg över att jag kanske skall
dö utan de heliga sakramenten; och jag
bekänner för hela världen, att jag dör som en
uppriktig katolsk kristen i fullkomlig
underkastelse under den heliga kyrkan.”
Därefter vände han sig till Kristus och bad:
”Visa mig den nåden, min Jesus, att jag
i detta ögonblick kan ångra alla mina synder
av hjärtat!”
Han upprepade sin bekännelse ytterligare en
gång — för övrigt i närvaro även av några
lutheraner, som verkade vara de mest gripna.
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
