Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Nicolaus Steno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NICOLAUS STE NO
Han hade hela tiden Guds och Kristi namn på
sina läppar.
”Jesus”, ropade han, ”sis mihi Jesus, et
misericordiam tuam, Domine, in aeternum
cantabo!”
Han betraktade sin uppsvullna kropp och
sade lugnt:
”Jag förvånar mig över att jag inte sprängs;
jag kan omöjligt bli mer uppsvälld än jag är.
Jag lider häftiga smärtor, min Gud, och jag
hoppas, du vill förlåta mig, om jag inte hela
tiden tänker på dig. Jag ber dig inte, min Gud,
att du skall ta smärtorna ifrån mig, men ge
mig tålamod att bära dem! När vi mottagit
det goda av din hand, varför skulle vi då inte
också mottaga det onda? Vare sig du vill, att
jag skall leva eller att jag skall dö, så vill jag,
Gud, vad du vill. Var välsignad i evighet, och
din heliga vilja ske!”
Han tog lydigt alla läkarens mediciner, och
han bad de närvarande läsa de böner som
kyrkan rekommenderar för en sjuk. Men då
han kände döden komma, avbröt han dem
och sade:
”Sluta nu, mina barn, det räcker! Läs nu
bönerna för en döende!”
Mittunder dessa utandades han sin sista
suck med Jesu namn på läpparna — det var
den 25 november litet före klockan sju på
morgonen, och han var fyrtioåtta år gammal.
Trots att hans lik måste bevaras tolv dagar
ovan jord brast icke kroppen, och hans ansikte
var skönare än under hans livstid; någon
beskyllde Rose för att ha sminkat det. Hans
efterlämnade ägodelar var följande: en röd
pung med två biskopsringar och hans lilla
enkla bröstkors besatt med reliker av Ignatius
av Loyola, Frangois Xavier och Filippo Neri,
hans mest älskade tillhörighet. Hans kläder
inskränkte sig till en usel svart dräkt, några
underbyxor, fulla av ohyra, en gammal tröja,
hans gamla kappa, två skjortor av säckväv,
några små slitna näsdukar, som han också
använde som kragar, och en nattmössa, som
en tiggare aldrig skulle ha brytt sig om att ta
upp från marken; den hade en gång varit av
vit ull, men damm, svett och smuts hade gjort
den svart, ty han använde den inte bara på
natten utan också som mössa under kallare dagar.
Liket fördes till sist till Florens, där
stor-uertig Cosimo lät gravsätta det i valvet
under medicéernas gravkyrka San L.orenzo.
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
