Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Rationell idealism - Anmälda böcker - Huxley, Aldous, Ends and Means
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RATIONELL IDEALISM
förenkling och strävar själv till en
allomfattande syntes, men det är uteslutande en syntes
på förnuftsplanet och därför
otillfredsställande, ofullständig. Han framhåller att vår
uppfattning om verklighetens innersta natur
bestämmer vår uppfattning om rätt och orätt
och att denna uppfattning i sin tur bestämmer
vårt handlande även på det sociala planet. Vad
vi tänker determinerar vad vi är och gör, men
samtidigt: vad vi är och gör determinerar vad
vi tänker. Redan denna cirkel vållar Huxley
bekymmer genom sin slutenhet; och ändå
är den säkerligen förenklad: halva cirkeln
måste tänkas försänkt i det irrationellas
mörker. Huxley konstaterar vidare det
mänskliga intellektets böjelse för att reducera
mångfalden till enhet, vilket leder till abstraktioner
som inte motsvarar verkligheten och inte
duger som grundval för den rationalistiske
samhällsförbättraren. Vi ska aldrig, säger
Huxley, lyckas förvandla vår järnålder till
en guldålder utan att vi ger upp ambitionen
att finna en enda orsak till alla våra
missförhållanden och erkänna existensen av många
samverkande orsaker och invecklade
korrelationer. Mycket riktigt; men en del av dessa
orsaker och korrelationer ligger på ett
oåtkomligt plan.
Från Jesaias till Marx har profeterna i
tretusen år talat med samma röst om det ideala
målet för mänsklighetens strävan: frihet, fred,
rättvisa, broderskärlek; men det har alltid
rått oenighet om vägarna till detta mål.
Sam-hällsingrepp i form av sociala reformer,
revolutioner, diktaturer, militära hegemonier
har lika litet fört till målet som försöken att
påverka individerna med olika medel, religion,
upplysning, psykologi. Skälet till
misslyckandet ser Huxley däri att det alltid arbetats med
förenklade förutsättningar, endast på ett plan.
Den som oföränderlig betecknade
människonaturen har i själva verket ofta blivit
förändrad, hävdar Huxley; men han konstaterar
strax, med kännedom om den dubbla
rörelsens lag, att människonaturens tröghet
nödvändiggör relativt långsamma förändringar,
en kontinuerlig framväxt, en mångsidig
påverkan; i annat fall kan framstegen leda till
reaktion och bli av negativ verkan. Önskvärda
sociala reformer kan därför lätt resultera i sin
motsats, om de utföres under isolerade och
därigenom labila betingelser; exempelvis kan
socialisering av produktionsmedlen leda till
statsdiktatur med åtföljande militärisering och
krig. Vad som fordras är en samtidig
omläggning av hela statsmaskineriet, av
administra-tionsmetoder och industriell organisation, av
undervisningsväsen, av allmän etisk och
metafysisk inriktning. Staten kan emellertid inte
tänkas utbilda folk för en dylik omgestaltning
av samhället; det enda man kan räkna med
är frivillig handling av samarbetande enskilda
personer, vilka enligt Huxley bör vara
moraliskt upplysta, intelligenta, välinformerade och
beslutsamma! Bara nu inte människor med
alla dessa fullkomligheter vore så sällsynta!
Huxley väntar sig alltså orimligt mycket av
den enskildes goda vilja och goda gärning.
Hans anvisningar för reformatoriskt
ingripande i samhällsfunktionerna ter sig
genomgående mycket famlande och vaga.
Intressantast är nog idén med grupporganisationer.
Han citerar Marx’ beteckning av staten som
en parasit på samhället och betonar att den
just nu så triumferande statscentraliseringen
är av ondo: den är förutsättningen för krig
och den leder till krig. Politiskt går vägen
till ett bättre samhälle genom decentralisering
och ansvarig självstyrelse. En exekutiv
statsmyndighet är likväl nödvändig, en
organisation med ansvar för samarbetet mellan de
olika grupperna, och där hotar alltjämt en
fara, ty hur ska centralorganisationen kunna
hindras från maktmissbruk? Man skulle
tydligen främst ha att lita till det tack vare
självstyrelsens princip ökade ansvarsmedvetandet
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
