Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Clifton Fadiman: Brev från Amerika - Anmälda böcker - Lewis, Sinclair, The Prodigal Parents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLIFTON FADIMAN
BREV FRÅN AMERIKA
De senaste tre månadernas litterära händelse
har varit icke så mycket publicerandet av
Sinclair Lewis’ nya roman, ”The Prodigal
Parents”, som det mottagande denna bok
erhållit. Med mycket få och i de flesta fall
betydelselösa undantag ha kritikerna enats om
att fördöma den i ordalag som skifta från
sorgsna till de mest obehärskade. Det allmänna
resultatet har blivit att Sinclair Lewis’ stora
anseende märkbart avtagit. Icke desto mindre
har själva våldsamheten i angreppen drivit
upp försäljningen av boken, så att ur
kommersiell synpunkt behöver mr Lewis inte vara
bekymrad.
Det råder intet tvivel om att ”The Prodigal
Parents” är en av hans svagaste böcker och
skulle vara en dålig roman vem som än stod
som dess upphovsman. Men bara därför att
mr Lewis åstadkommit ett underhaltigt arbete
behöver man inte förutsätta att han måste
vara på nedåtgående. Hans förflutna visar att
han har en märklig förmåga till återhämtning.
”The Prodigal Parents” behandlar ett ämne
som förefaller mig att vara en fri uppfinning:
”föräldrarnas uppror emot barnens uppror”.
I förhållande till hans tidigare böcker, såsom
”Main Street”, ”Babbitt” och ”Arrowsmith”,
vilka attackerade brackigheten hos den
genomsnittlige amerikanske affärsmannen, företräder
”The Prodigal Parents” precis den motsatta
uppfattningen. Den försvarar den amerikanska
borgerligheten gentemot vad mr Lewis
upp
fattar som den själviska, lättsinniga och till
och med moraliskt fördärvade yngre
generationen. I samband med detta angrepp mot en
som det tycks mig uppdiktad yngre generation
ger författaren luft åt en retlig förbittring
mot kommunismen, åtminstone i dess mera
dogmatiska former, och mot den intellektuella
traditionen i allmänhet.
Om dessa angrepp vore avfattade i mera
nyanserade och väl genomtänkta termer skulle
man inte göra några invändningar. Det
ledsamma är att författaren velat uttrycka sina
tankar genom personer som äro helt otroliga,
och med hjälp av en prosastil vars naivitet och
vårdslöshet gör det svårt att komma ihåg att
mr Lewis är författare till ”Arrowsmith” och
nobelpristagare. Det är möjligt att denna bok
kommer att skänka honom en ny publik bland
de konservativa och medelålders, men det
finns föga tvivel om att den fjärmar honom
från de yngre och radikalare elementen bland
de amerikanska läsarna. Man kan endast
hoppas att den utgör en tillfällig försyndelse
och att mr Lewis’ sunda förnuft och skarpa
blick för amerikanskt liv skall komma tillbaka
i hans nästa roman.
Annars har det kommit få skönlitterära
arbeten av någon särskild betydelse, möjligen
med undantag av James M. Cains ”Serenade”.
Det är en kort roman i vad vi här kalla ”the
hard-boiled tradition”. På ett mera litterärt
plan representeras denna tradition av Ernest
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
