Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Zilliacus, Emil, Tempe och Thermopyle, anmäld av Johannes Edfelt - Brandell, Gunnar, Bekännare och uppfostrare; Svanberg, Nils, Får konsten leva? anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
av stil och kultur, hjärtats och hjärnans. Om
honom gäller, att han i liv och dikt sökt
förverkliga det grekiska jämnmåttets, det gyllene
metrons ideal. Det är redan detta en
uppbygglig syn i en värld, där skränfockarnas och de
besinningslösas välde synes mera grundmurat
än eljest.
Tempe och Thermopyle: de båda namnen
väcka många klassiska associationer. Om ”det
av västanvindar fläktade Tempe i Thessalien”
läste man redan under skoltiden hos Horatius.
Vad namnet Thermopyle innebär som evigt
äreminne över heroisk bragd, vet ju var och
en. Till dessa trakter föres läsaren alltså av
Emil Zilliacus, och han kunde knappast ha
erhållit en mera vältalig och samtidigt
chose-fri ciceron. Genren har sina uppenbara faror;
den lockar lätt till pretentiösa utläggningar,
men Zilliacus undgår lyckligt sådana
vanskligheter. Han besitter en behärskad men
därför mycket verkningsfull entusiasm för sitt
ämne; han har vidare en målares blick och
den borne stilistens förmåga att i koncentrerad
form ge ett karakteristiskt substrat av vad han
erfarit och känt vid dessa vandringar på
klassisk mark. Inte ens då han bestiger
”Sånggudinnornas berg”, musernas boiotiska berg
Helikon, och för en dryck ur källan
Hippo-krene till munnen, blir han uppstyltad eller
falskt patetisk: ”Utan pose och tillgjordhet:
jag är gripen, nästan upprörd när jag nu för
en bräddad bägare till mina läppar. Denna
dryck är dock den ursprungligaste och renaste
symbolen för en av livets största och ofta
också mest dyrköpta gåvor. Först vid den
andra bägaren märker jag att vattnet är klart
som kristall, iskallt och utomordentligt
välsmakande.”
Också till Orchomenos, chariternas hemvist,
i Kephisosdalen, till Cycladerna och till Monte
Circeo, Circes berg — dit man alltid velat
hänföra Circeepisoden i Odysséen — föres
man av denne behaglige färdledare. För
Zilliacus ”har Circe och hennes sagoö med tiden
kommit att stå rentav som en symbol för
söderns snärjande charm, som en sinnebild
för all sydlandets frestelse och förtrollning,
för all dess ljuvlighet och all dess farlighet.
Allt det som oemotståndligt drar en nordbo
till Hesperien och där håller honom fången,
allt det kan man, om man så vill, finna antytt
och symboliserat i denna säregna berättelse.”
Det kan, menar Zilliacus, gå en nordbo i
södern, som den misstänksamme Eurylochos;
eller det kan gå honom som den lättsinnige
och viljelöse Elpenor. Det kan slutligen — och
det är onekligen den kasus, som är
lyckligast — gå honom som Odysseus själv, som
dricker djupt av Circes trollbrygd, men som
har ett skyddande motgift med sig: ”Det som
gör honom hård mot förhäxningen, hur han
än går upp i nuet och njuter av dess håvor —
det är den känsla som med starka, oslitliga
rottrådar binder oss vid det som är vårt eget,
vår jord, vårt språk, vår stam; den känsla
som mitt i sagolandets ljuva förtrollning låter
vårt karga Ithakas konturer stiga fram för
själens syn.” Johannes Edfelt
Konsten bör givetvis leva
GUNNAR BRANDELL: Bekännare och
uppfostrare. Gebers. 5: —.
NILS SVANBERG: Får konsten leva? Gebers.
3: 75.
Det finns vissa slag av skapande arbetare,
som oftare än andra har orsak att sätta sig
ned och tänka igenom sin tillvaros mening. Dit
hör exempelvis essayisten. För den drejande
krukmakaren är det krukorna som är själva
meningen, och för trädgårdsmästaren som sår
sina frön är det de små penséerna. För skalden
är det dikten — den lågande känslans adekvata
gestaltning. Men essayisten som inte ”hittar
på” själv, utan tar stöd i andras problematik
måste inte sällan känna ansatser till sjösjuka.
Tydligare än inom andra litterära områden
har ju också kaos visat sig inom essayistiken.
Virginia Woolf till exempel har i snabbfotade
analyser jagat igenom den ädla engelska
essayistiken och spårat hur formell urartning
har löpt jämsides med upplösningen av inre
tro och övertygelse. Men en ny, spänstig
essayistik som motvikt mot det snart
allena-härskande journalistiska kåserandet hör väl
ändå till det mycket önskvärda. Naturligtvis
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
