Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Brandell, Gunnar, Bekännare och uppfostrare; Svanberg, Nils, Får konsten leva? anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kunde man uttrycka saken mycket enkelt och
säga att hemligheten med att skriva en essay är
att ha något att skriva om och att lägga manken
till med den personliga formen för detta något.
Men just idéerna, värdena, essayistikens stoff,
har vacklat och följaktligen också
gestaltningen. Det är alltså en värdefull sak, när
essayisten Gunnar Brandell i sin bok
”Bekän-nare och uppfostrare” tar itu med problemet,
karakteriserar essayistiska avarter, fixerar mål
och mening och diskuterar eventuella
framkomstmöjligheter. Det är den ärliga
begränsningens och intensitetens krav, som essayisten
har svikit enligt författaren, och det känns
hälsosamt träffande, när han formulerar: ”de
konflikter och känslor en människa kan
genomleva djupt och intensivt äro ett fåtal. Livet,
även det andliga, är rikt inte i utflödet utan
i begränsningen.” Essayisten har med andra
ord alltför ofta lånat eld och reproducerat
sanningar, som han aldrig själv har upplevt.
Författaren kräver av essayisten ett inre
avgörande. Och när det är fråga om en så
inåt-riktad och konstruktiv essayistik som Brandells
är det naturligtvis oerhört viktigt att ställa
detta krav.
Författaren har i sin bok verkligen också
följt sina egna fordringar i fråga om intensiv
ämnesbegränsning. Det är en essayistik med
få och djupa motiv, som sinsemellan hänger
ihop. I de diktverk som analyseras är det
åskådningarna, som blir undersökningens egentliga
föremål; de prövas psykologiskt med
avseende på halten, det vill säga sin större eller
mindre samhörighet med
författarindividualiteten i övrigt. Tillsatsen av åskådningar, som
är främmande för personligheten i övrigt,
rensas ut som oäkta. Det är djupa och höga
ämnen och sannerligen inte okomplicerade,
men författaren visar en ganska imponerande
förmåga att plöja igenom stora
diktarpresta-tioner ur de metafysiska ledmotivens aspekt.
I den stora essayn om Thomas Mann arbetar
en ovanligt seg och uthållig intelligens, som
på ingen punkt släpper taget. Det torde vara
samlingens mest givande studie. Här har
författaren haft tillfälle att mer sympatetiskt än
i övriga essayer följa en på samma gång ytterst
medveten och dunkelt mystisk
bildningsprocess, dödslustens och livsviljans rikt
orkestre-rade och invecklat sammantvinnade motiv. Och
här retar ”man” sig inte på författarens
kol
lektiva ”vi”, som nog på andra ställen kan
förefalla en smula irriterande. Ty den djupa
glädje och ro som vi, sena tiders barn, hämtar
ur Joseftrilogien beror väl inte bara på ljuva
barndomsminnen av bibliska berättelser med
fårahjordar och långskäggiga patriarker utan
på det segerrika genomförandet av ett motiv
med djup resonans inom oss.
Författaren opererar genomgående med
mytiska, symboliska konstruktioner som
”humanist”, ”romantiker”, ”prometeusk” och
”ahas-verisk”; det är försök till konkretisering av
psykologiska grundtyper. Huxley heter
”puritanen”. Om Huxley har författaren en del
träffande saker att säga, men hela inställningen
är här så kallt oförstående, att slutresultatet
ändå förefaller skevt. Det är mig oförklarligt,
hur man så överlägset kan avfärda den rika
romanen ”Eyeless in Gaza”. För mig framstår
i minnet så gott som alla romanens personer,
utom Anthony Beavis själv, plastiskt klara
och fristående: den förvirrade och vilsekomna
Helen med sitt hopplösa livstrassel är en
utomordentligt sann modern kvinnogestalt, och
innan man avfärdar Brians historia som
”följe-tongssentimentalitet” bör man nog ha levt sig
in lite bättre i engelskt väsen. Även om
Anthony Beavis efter sitt inre avgörande
förefaller oss ointressant och fortfarande
obetydlig, så spåras i hela romanen en djupgående
förändring, som en stildiagnostiker borde
kunna klarlägga, och ur de fina, säkra
analyserna talar en medkänsla av ett säreget
finkänsligt slag. Man saknar ibland i
uppfattningen hos Brandell realism och verklig
känslighet för estetiska värden. Skulle vilja vända
på det hela och be honom attackera också
från andra håll! En smula köld från det
olustiga andliga klimat, där författaren enligt
egen uppgift har framlevt sina ungdomsår,
tycks ha dröjt sig kvar i reaktionssätt och stil,
och när en diktare inte håller måttet i fråga
om filosofisk konsekvens, kan denne allvarlige
kritiker nästan reducera bort honom, så att
han för våra skrämda blickar löses upp till
luft, ”tunn luft med ens”.
Genomgående får man hos Brandell intresse
för problemen i sig och de allmänna
psykologiska realiteterna, men blir sällan stimulerad
att gå till diktverket självt för att bekräfta eller
revidera kritikerns uppfattning. Det är som
om han ständigt förbisåg, både i uppsatsen och
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
