Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Brandell, Gunnar, Bekännare och uppfostrare; Svanberg, Nils, Får konsten leva? anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
essayistiken och i den verkligt ruskiga bild
han ger av ”vetenskapsmannen”, att det också
finns realistiskt inställda forskartyper. Det som
man skulle vilja tillönska författaren under
hans egen fortsatta personliga kamp för
”existentiell ärlighet i utvidgningen”, som det
lärda språket lyder, är några uns mer realism.
Författarens ord om Thomas Manns medvetna
schema, plan och mönster för livsföringen
är kanske personligt kända. Av författarens
intelligens och grundlighet kan man vänta,
att han så småningom på ett rikare sätt skall
fylla ut sina egna mönster. Ingen kan förneka,
att ”Bekännare och uppfostrare” är en
högintelligent bok med allvarliga ambitioner.
*
Nils Svanbergs bok med titeln ”Får konsten
leva?” innehåller mer dagsflyktiga ting än
Brandells, och titelbladets beteckning ”essayer”
är knappast riktig. Den har som helhet en
utpräglat polemisk karaktär. Man kan någon
gång tycka, att de sanningar som författaren
så lidelsefullt gör sig till tolk för, med en
udd stadigt riktad mot en osynlig front av
stygga proletärgossar och deras sympatisörer,
är ganska självklara och även erkända i andra
läger —- så till exempel har en klargörande
diskussion om konstens egenvärde förts i
tidskriften Karavan — men man ger å andra
sidan författaren fullkomligt rätt i, att här rör
det sig om ständigt aktuella, levande
sanningar, som alltid på nytt måste formuleras
och utsägas på nya, individuella sätt. Och
Svanberg säger dem ljust, tydligt och envist
vädjande.
I Svanbergs bok får man mer intresse för
konstverket som helhet än hos Brandell. En
sensibel estetisk reaktion och realistisk
uppfattning av det individuella möter man på
varje sida, och stilanalyserna verkar ofta
framsprungna ur värme och stark beundran. Inte
alltid är man hågad att gå med på graden av
uppskattning. En och annan kritisk
reservation, ett streck av svärta i det ljusa, skulle
kanske ha gjort porträtten pregnantare. Allt
andligt är ju uppbyggt efter ambivalensens
lagar, och om en dikt är öppen och gränslöst
känslig, så kan avigsidan heta alldaglighet,
och det som är fasetterat och originellt kan
tendera mot överarbetning.
Som stilforskare tycks mig Svanberg mindre
fästa sig vid det djupliggande, elementära,
konstanta, under alla omständigheter likartade,
själva kvaliteten hos en stil, än de momentana
variationerna och förändringarna i denna. De
mest elementära författarna, som naknast får
fram den egna rösten, torde väl också vara
de svåraste att skildra — metoderna ännu
oskapade. Nu kan man invända, att ett
verkligt stilporträtt alltid ger något av både det
konstanta och det tillfälliga. Men likafullt tror
jag, att det ligger något sant i botten på min
reservation om ock dunkelt framfört. ’Tch
ver-stehe mich”, säger filosofen Lichtenberg.
En sak som Svanberg är benägen att
förringa i sitt livliga försvar för diktning, som
enligt hans mening har kommit orättvist
i skymundan, är. att det maste komma tider
av formlöshet och att i det formlösa finns nytt.
En vacker dag uppfattar en generation inte
längre omedelbart den föregåendes dikt, röst
och budska]), och vad beror det på?
Mycket stimulerande och livgivande verkar
de artiklar, som samlar sig omkring Croce.
Författaren förmår här väcka en verklig
längtan hos läsaren efter fler Översättningar av
Croces estetiska verk. Hur oantastligt klara och
innehållsrika verkar inte dessa satser om
konstverket som känslans gestaltning, om dess
odelbarhet, om det estetiska som självständig
disciplin, om konstens oändliga, oberäkneliga
verkningar: ”Ty den känsla, som gripits
i konstnärlig form — icke blott upplevts
passivt — den utbreder sig liksom i allt större
ringar till människoandens och därmed
världens hela vidd med oändliga ekon.”
Svanberg attackerar i anslutning till Croce
slagord och vanföreställningar inom området
för konstens teori. Men oklarhet på det
teoretiska området sammanhänger helt säkert
intimt med okänslighet i kritikens praktiska
utövning — det är ett av bokens nyttigaste
påpekanden. Och det finns kanske inte så liten
risk för att konsten får en smula svårt att
leva och andas och fortplanta sig "med
oändliga ekon” i en litterär värld, där kritikens,
förlagens, annonsernas och publikens åsikter
om böcker alltmer börjar sammanstämma i en
rörande endräkt. Margit Abenius
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Sep 19 11:01:35 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-3/0070.html
