Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fallström, Daniel, Dikter, anmäld av Johannes Edfelt - Håkanson, Hans, Hård klang, anmäld av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kraftigare. Förträffligt karakteriserar han i ett
företal den poet, det här är fråga om: ”Det
jag stannat vid härrör framför allt från
impressionisten med det lätta, stundom
graciösa handlaget och från centrallyrikern med
den spontana melodiska tonen. Den förra fann
sina älskvärdaste och luftigaste ingivelser, då
det vårades i hans kära Stockholm, då han
kom ut till skärgården i en ljushyllt junidag
eller lämnade den en stjärnblixtrande
septemberkväll eller då han helt enkelt satt och
drömde sig dit ut, medan vinterstormen vräkte
mot rutorna. Då spegla hans strofer det
blonda, specifikt stockholmska poetlynne, som
för snart tvåhundra år sedan tog mandom
i Fredmansdiktningen och som skall bli visa
och sång antagligen så länge ’under mörka
bro valv Mälarns böljor fria gå’.”
Johannes Edfelt
Stenhuggaröden
HANS HÅKANSON: Hård klang. Schildts.
8: 50.
”Hård klang” är en roman om många
människor, yilkas livsöden är intimt förbundna
med en stenindustris utveckling, blomstring
och fall någonstans på ostkusten
(Smålands-kusten?). Det börjar någon gång på åttiotalet
med att den invandrade tysken Klaus
Willen-hart får korn på den fina graniten kring den
lilla undangömda fiskarbyn Brovik, köper in
hela byn och sätter i gång med att hugga
gatsten och utskeppa den till Tyskland. Fiskarna
och torparna får arbete i stenbrotten, rörelsen
lönar sig för alla parter, men givetvis mest
för Willenhart, som härskar som en
patri-arkalisk despot i sin by. Men med det nya
seklets ingång får han finna sig i alt avstå
makten till sin äldre son Franz, en intelligent,
orädd och våldsamt härsklysten man. Den
yngre, Geert, är en vänlig drömmare, som inte
förmår göra sig gällande gentemot brodern.
Franz utvecklar rörelsen till storindustri och
byn till ett samhälle med hamn, järnväg och
missionshus. Skickliga stenhuggare kommer
vandrande från Blekinge och Bohuslän, de
socialistiska idéerna gör sitt intåg med
fackföreningar och löneslrider, arbetarna blir
själv- och klassmedvetna, den hårde Franz
Willenhart får känna på hårt motstånd. Men
industrien blomstrar och utvecklas, och mäns
och kvinnors öden formas och fullbordas.
Tills i augusti 1914 Tyskland stoppar
importen. Geert, som är tysk officer, ger sig ut
i kriget. Franz, som är naturaliserad svensk,
sitter kvar i sin stora villa och ser allt förödas
omkring sig, affären ramlar samman, fru och
barn reser ifrån honom. Hans öde är lika
mycket självförvållat som oförvållat, han var
stark i medgången, men motgången knäcker
honom och spriten gör resten. Brovik avfolkas
under nödåren, stenhuggarna söker sig annat
arbete. Några få stannar kvar, de som har
vuxit fast.
Det är ett vidlyftigt och svårhanterligt ämne
Hans Håkanson har givit sig i kast med, och
man kan inte säga att han riktigt har lyckats
gå i land med det. De första femtio sidorna
är ganska tröglästa, språket är osmidigt och
människorna blir inte människor, bara figurer
och röster. Sedan blir det bättre, handlingen
får mera rytm och fart och läsaren blir
mera intresserad av människorna, vilket
kanske har sin grund i att författaren blir mer
intresserad av dem. Arbetarnas ledare, Olof
Rydberg, växer och utvecklas till en verkligt
levande gestalt, som man tror på och känner
för, ett bra porträtt av en svensk karl. Det
gamla pojkhatet, som blir orsaken till en
livslång, hård kamp mellan honom och Franz
Willenhart, är romanens tacksammaste och
bäst utnyttjade moliv. Scenerna mellan de två
är dramatiskt verkningsfulla. Annars är Franz
en figur, som inte blir riktigt synlig för
läsaren, man får veta för litet om honom, hans
undergång blir mer melodramatisk än tragisk.
Och hans far blir aldrig mer än en
komedifigur.
Håkanson lyckas bättre med stenhuggarna.
I skildringen av det romantiska kamratskapet
mellan Olof Rydberg och hans gamle
arbetskamrat, krymplingen Teofil, finns en manlig
ömhet och en äkta och hjärtlig ton, som för
tanken till Hedenvind-Erikssons böcker.
Detsamma är fallet, när det blir tal om de
kringflackande stenhuggarna, granitens vandrande
gesäller med sitt våldsamma, svenska
vagant-humör. Några utmärkta kvinnofigurer
innehåller romanen också: den veka, allvarliga
Wieten med sin fattiga och tragiska lilla
kärlekshistoria och den smidiga och lättsinniga
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
