Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Håkanson, Hans, Hård klang, anmäld av Sven Barthel - Waltari, Mika, En främling kom till gården; Uurto, Iris, Den tappra kärleken, anmälda av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Minka, som blir fatal genom sin brist på
allvar.
Vad som brister i fråga om stil och
komposition uppvägs delvis av författarens
aktningsvärda ambition och sympatiska allvar.
Han har inte gjort det lätt för sig, eftersträvar
inga gottköpstriumfer. Romanens väsentliga
svaghet är dess brist på atmosfär. Det är bara
i Olof Rydbergs stuga Håkanson lyckas skapa
luft och värme kring sina gestalter. Så fort
man kommer utanför den stugan, blir luften
död, miljön lever inte, man får ingenting av
det som är kring människorna. Det är synd,
också därför att stenhuggarmiljön hittills är
så gott som outnyttjad i svensk litteratur och
därför borde vara dubbelt tacksam.
”Hård klang” är inte någon lyckad roman.
Men den innehåller tillräckligt mycket som
är bra för att kunna läsas med intresse.
Sven Barthel
Två från Finland
MIKA WALTARI: En jrämling kom till
gården. Översättning av Barbro Mörne
och Heidi Enckell. Schildt.
5: 50.
IRIS UURTO: Den tappra kärleken.
Översättning av Olof Enckell.
Tiden. 4: 50.
Anförda böcker av Mika Waltari och Iris
Uurto torde ganska väl företräda den yngre
finska romandiktningen. Båda författarna äger
var på sitt sätt en finskt egenartad prägel;
man måste emellertid genast markera
skillnaden mellan deras böcker, ty de är högst
olika till anda och syfte, vuxna ur olika
kulturmarker under olikartade vindförhållanden.
Iris Uurto hör med säkerhet till de modigt
klarögda som inte söker skydd bakom den
ena illusionsbildningen eller den andra; Mika
Waltari hör till dem som på ett mer eller
mindre sammanhängande sätt reagerat mot
svagheter i sitt eget och omgivningens
förflutna, men den styrka han nu tror sig ha
funnit kan ju nog visa sig vara av
bedräglig art.
Mika Waltari har bakom sig ett
ungdomligt mångfrestande författarskap, rymmande
också ordrika romaner som flutit ut i vaga
tidsstämningar. Hans nya bok vittnar om en
reaktion som åtminstone betytt en konstnärlig
uppryckning och åtstramning; man kan inte
förneka förtjänsterna hos denna på en gång
koncentrerade och mjukt fylliga prosa. Och
förloppet växer fram med något av självklar
ofrånkomlighet, som ett slags oundviklig
mänsklig besudling av det omgivande,
oberörda landskapet. En man som kallar sig
Aaltonen kommer till en förfallen gård och
får tjänst där som dräng; husbonden är en
förstörd alkoholist, ett ömkligt människovrak,
och det är den okuvliga, stolta hustrun som
ensam kämpar mot undergången. De är
stadsmänniskor som sett bättre dagar och kvinnan
riktar all sin bitterhet mot staden,
lastbarhetens och den sjuka viljans hemvist. Den
nye gårdskarlen blir henne nu del stöd hon
behöver, han röjer upp i förfallet på gården
och har sin glädje i arbetet med jorden. Förut
har han under åtta år känt sig som fånge på
en fabrik och bara längtat till jorden. Med
naturnödvändighet dras denne man och
kvinnan i gården till varandra; hennes kalla ögon
lyser upp, hennes förhårdnade kropp
mjuknar, medan sommaren och arbetet fortskrider;
och glödande av skördetidens hetta tillbringar
de den första kärleksnatten med varandra.
Den sjuke mannen märker snart förändringen
och börjar ruva över hämndplaner, han
fantiserar om en förkrossande gärning som ska
lyfta honom upp ur hans förnedring. Han
finner ett nedgrävt gevär från inbördeskriget
och skjuter ner gårdskarlen ute i skogen;
kvinnan i sin tur gör slut på den eländige
mannen och döljer sedan sammanhanget,
beredd på att leva ett ensamt, kargt liv och
föda den döde Aaltonens barn.
Berättelsen får all sin styrka från det rent
elementära skeendet, de arbetande kropparna,
den alstrande naturen. Probleminslagen äger
ingen giltighet, men den nödiga dramatiken
erhålles genom konflikten mellan det friska
människoparet och den sjuke stackaren, en
kamp mellan växtkraft och förfall, som också
går igen i skildringen av själva gården.
För
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
