Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Roll-Anker, Nini, På egen mark, anmäld av Thure Nyman - Lauesen, Marcus, Skeppar Theobald, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hörde så att säga hemma i ett annat
decennium, även om romanen handlade om aktuella
förhållanden. Vad som däremot stod över det
tidsbetonade var den psykologiska lödningen
av de uppträdande. Den var gjord med
osviklig säkerhet. Likaså fick man ett starkt intryck
av småstadsatmosfären.
Dessa egenskaper återfinner man, om
möjligt ännu mera utpräglade, i den senast
översatta romanen ”På egen mark”. Det är ingen
tendensroman. Detta är ett så påfallande
faktum att det måste anmärkas. Det låge nära till
hands att en författarinna förde sitt eget köns
talan, när hon skildrar ett äktenskaps
upplösning, men Nini Roll Anker har undvikit det.
Man måste beundra den objektivitet med
vilken hon framlagt fakta i målet mellan
doktor Roar Liegård och hans hustru Anna.
Det är historien om kvinnans kärlek och
mannens verk i ny upplaga. Roar Liegård är
i grund och botten romantiker. Han bär på
en aldrig helt slocknad dröm att få uträtta
ett vetenskapligt pioniärarbete inom sitt fack.
1 stället får han slita ut sig med sin praktik
för att hålla familjen på den sociala nivå som
krävs av en läkare. Den nyktra,
verklighets-kära Anna är stolt över det verk han utför.
Hon kan inte förstå att det inte är nog för
att tillfredsställa honom. Samma sunda,
livsbejakande egenskaper, som en gång band
honom vid henne, kommer honom nu efter
närmare tjugu års äktenskap att betrakta
henne som en fiende till det han känner att
han egentligen bort göra av sitt liv. Hennes
högljuddhet går honom på nerverna, hennes
ordningssinne gör honom rasande. Den typiska
neurastenien. En annan kvinna med
konstnärliga intressen kommer i hans väg, och
skilsmässan blir oundviklig. I fortsättningen får vi
framför allt följa striden om barnens kärlek
och Annas kamp för alt behålla sin sociala
position. Det är en stundom gripande
skildring av den ännu unga och livshungriga
ensamställda kvinnans lidandesväg genom en
värld som har lätt att ta parti för och emot
utan att väga skälen på guldvåg, och hennes
tragik ligger däri alt hon inte ens när hon
tycker sig hata mannen kan upphöra att älska
honom. Både huvudpersoner och bifigurer är
skildrade med kärleksfull men osenlimental
ömhet, och som bakgrund till historien står
livet först i småstaden och sedan i de kretsar
i Oslo där Anna och hennes barn umgås. —
Roars senare äktenskap har författarinnan
skildrat i en roman som ännu icke föreligger
på svenska. Thure Nyman
Ett skepparporträtt
MARCUS LALESEN: Skeppar Theobald.
Översättning av Valdemar Langlet.
Åhlén & Söner. 4: 50.
Marcus Lauesen från Sönderj ylland skrev
ju som mycket ung en succérqman och blev
utsatt för svåra påfrestningar: hans dittills
lovande utveckling avbröts, självkänslan
underblåstes och hans böjelse för oklar
känslosamhet kom att otuktad utbreda sig; vad han
skrev blev oäkta. Hans ännu oavslutade verk
om Luther fordrar aktning som
arbetsprestation, men är ohjälpligt tungt, mödosamt och
oavklarat. Däremot blev hans berättelse från
1936, ”Skeppar Theobald”, inte alldeles utan
skäl uppskattad av kritiken: den tycks ha
tillkommit under några bekymmerslösa stunder
och är äkta i tonen; författaren har här
äntligen lyckats komma bort från sin
självupp-tagna högtidlighet.
Det är en berättelse av enklast möjliga slag,
bara en återblick på ett liv, ett i detalj
trovärdigt porträtt av en tämligen alldaglig man
med vissa inneboende, mänskligt
betydelsefulla egenskaper. På bokens första sidor kliver
han upp på en stege för att måla verandataket,
får plötsligt hjärtslag och dör; sedan ligger
han där i sin vita svepning, medan hustrun
i tankarna genomgår deras gemensamma liv.
Han var en liten rödbrusig skeppare på en
skuta som gick med tegellast mellan
Östersjö-hamnar, han kom med i kriget, ”svineriet”,
som han så innerligt avskydde, och började
därefter med värdshuset vid fjorden, ett nytt
slags skuta där han alltjämt var skepparen.
Han blev med åren rätt grov i sitt tal, men
i gengäld vänligare i sina gärningar; han
påstod sig alltid vara fullständigt likgiltig för
andra människor, för barn, djur, växter och
blommor: men han kunde inte hålla dem ifrån
sig, de trängde sig på honom. Hans
livsvis-dom bestod i det gamla, beprövade rådet att
människan ska glömma sig själv: först då blir
hon av något värde och finner er» mening i sitt
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
