Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gauguin, Pola, Paul Gauguin, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Först efter giftermålet började Cauguin
teckna och måla för sig själv. Han blev
småningom mer och .mer upptagen av denna
fritidssysselsättning, för att begagna ett modernt
uttryck, och inom kort brann den konstnärliga
lidelsen i hans bröst. Han skaffade sig en
bristfällig teknisk utbildning och fick ett par målare
i sitt umgänge, bland andra impressionisten
Pissarro, genom vilken han kom i kontakt med
Cézanne, som han dock aldrig drog jämnt
med, hur mycket han än beundrade hans konst.
Impressionisterna däremot. Manet undantagen,
voro honom likgiltiga; från första början
eftersträvade han de dekorativa färgklanger och
den formella förenkling, som utgöra hans
konsts särmärken. Åtminstone om man får
döma efter sonens i fråga om Gauguins
konstnärliga insats nästan överdrivet sakliga och
opersonliga framställning (här finns knappast
ett enda värdeomdöme ) är Gauguin en av de
självständigaste konstnärer som någonsin levat.
Hela hans bana har något av en sömngångares
kusliga vandring mot ett mål som är fördolt
för den utomstående ända tills det är uppnått.
I några år nöjde Gauguin sig med att
betrakta sig själv som en dilettant, som
utövade konst på lediga stunder. Till det yttre
var han hela denna tid den framgångsrike
och otadlige bankmannen, den ordentlige äkta
mannen och familjefadern. Men inom honom
utspelades en fruktansvärd kamp, som vi inte
äga många vittnesbörd om. Gauguin teg som
vanligt tills han fattat sitt beslut, beslutet att
överge allt annat för konsten, och när han väl
kommit därhän fanns ingen återvändo. Han
chockerade sin omgivning med att plötsligt
begära avsked från sin anställning. Till att
börja med trodde han att han efter en svår
övergångstid jämförelsevis snabbt skulle nå
ryktbarhet och bli i stånd att försörja sig på
sin konst. Familjen haltade sig fram ett par
år, men snart gick det inte längre. Han måste
sända den tillbaka till Danmark att leva på
den duktiga hustruns språklektioner. Själv
återvände han efter en tid av vantrivsel i
Köpenhamn (han avskydde danskarna) till
Paris och nöjde sig med mindre än intet. Hos
sig behöll han den sexårige sonen Clovis, som
hjältemodigt delade faderns misär. En tid, när
Clovis låg sjuk, måste fadern skaffa pengar
till hans vård genom att klistra affischer för
fem francs om dagen.
Detta var 1885. Det år som följde målade
Kan i Bretagne. Aret därpå skickade han i väg
Clovis till modern och reste själv till
Mar-tinique. Det var det första och kortaste av
Gauguins besök i tropikerna. Klimatet knäckte
honom, och det paradisiska naturtillstånd han
drömt om var redan nedsolkat av civilisationen.
Nu följde samvaron med van Gogh i Arles
— hur underligt att dessa var på sitt håll
okända och misskända genier genast spårade
upp varandra, hur självklart nu, när de stå
sida vid sida i konsthistorien, hur sällsamt
då! — som slutade med van Goghs anfall av
vansinne och självstympning. Den impulsive
och lättrörlige van Gogh var konstnärligt
otvivelaktigt den mottagande under denna
samvaro, Gauguin var redan nästan en färdig
man. Men ännu hade han inte uppnått den
harmoni mellan liv och konst som alltid
föresvävat honom och som drivit honom ur den
ena positionen efter den andra. Han återvände
till Bretagne, där hans stil ytterligare
förenklades i dekorativ riktning och där han samlade
omkring sig en skara av hängivna lärjungar.
Det är denna Bretagneperiod som är så
ypperligt representerad i Köpenhamns Glyptotek och
som i allmänhet ej är tillräckligt känd av dem
som nu vilja degradera Gauguin till en andra
klassens målare med ett till leda omtuggat
dekorativt recept.
1891 begav sig Gauguin till Tahiti och nu
följer den del av hans liv som är välbekant,
Noa Noa-tiden. Något nytt material till
kännedomen om Gauguins vistelser på Tahiti och
Marquesasöarna har sonen näppeligen att
komma med annat än de knapphä idiga brev
Gauguin även här på andra sidan jordklotet
skrev till Mette. Men bilden av den
landsflyktige kommer oss ovanligt tydlig till mötes
från dessa sidor, tydlig men ändå ytterligt
svårkarakteriserad. Det egenartade med
Gauguin var att han. som i högre grad än någon
modern kulturmänniska gjorde allvar av sin
rousseauanism, som verkligen levde som en
inföding och ville vara deras jämlike, till sin
natur ingalunda var en fantast eller svärmare.
Hans yttre förändrades och i än högre grad
hans environger och levnadsförhållanden, men
innerst förblev han dock samme nästan cyniskt
målmedvetne, ärelystne och överlägset
begåvade person som den framgångsrike,
korrekte unge bankman han en gång varit. Det
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
