Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Curie, Eve, Min mor, Marie Sklodowska Curie, anmäld av Thure Nyman - Aubry, Octave, Sankt Helena; Scott, Franklin D., Bernadotte och Napoleons fall, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
till snillen och hjältar, kan det vara en tröst
att det finns människor, för vilka det nästan
övermänskligt omöjliga tycks vara till för att
övervinnas. Det ger oss hopp och stärker vår
vacklande tillit till mänsklighetens framtid.
När en dotter till en i alla avseenden rikt
utrustad kvinna ska beskriva denna sin mor,
föreligger. risken att hennes beskrivning ska
bli mera panegyrik än biografi. Helt kan man
väl inte frita Eve Curie från att ha sjungit en
lovsång till sin mors ära, men det är svårt att
se, hur en annan författare skulle ha kunnat
undgå att göra likadant. I varje fall är den
framställning hon ger av sin mors liv och
karaktär så övertygande, så levande, så väl
dokumenterad, att man inte ett ögonblick
tvivlar på att madame Curie verkligen var den
underbara människa hennes dotter ser i henne.
Lika övertygande verkar bilden av fadern,
Pierre Curie, som också var en
undantags
människa, och vars drag träder fram med en
skärpa som är förvånande, om man betänker
att dottern-författarinnan endast var ett par
år, då han dödades genom en olyckshändelse,
och alltså inte kan ha några exakta
minnesbilder av honom. Det är det bästa beviset för
styrkan av den inlevelse med vilken hon gått
till sitt verk. Med samma psykologiska
intuition har hon frammanat bilden av den unga
Marie Sklodowska och den delvis tryckande,
delvis eggande miljö vari hon levde där borta
i Polen. Det är det inte minst intressanta
avsnittet i boken, där man får iaktta den
unga kvinnan, ännu omedveten om sina egna
krafter, tvivlande, tvekande, nästan motspänstig
mot ett öde, som skulle innebära så mycket
lidande och så mycken berömmelse.
Boken om Marie Curie kan läsas med
samma spänning som och större behållning
än de flesta romaner. Thure Nyman
Napoleonlitteratur
OCTAVE AUBRY: Sankt Helena.
Översättning av Greta Äkerhielm.
Skoglunds. 15:–.
FRANKLIN D. SCOTT: Bernadotte och
Napo-leons fall. Översättning av Carl-Gustaf
Thomasson. Natur och Kultur.
4: 75.
Det har skrivits många volymer historia om
Napoleons liv och död på Sankt Helena och
kanske ännu mer poesi om den fångne titanen,
men i den stora bibliografien över Napoleons
sista fem år kommer den franske historikern
Octave Aubrys arbete att alltid ha sitt givna
hedersrum. För någon tid sedan skrev en ung
och troende marxistisk historiker, att
”historiens uppgift är att undersöka på vad sätt de
lägre klasserna under olika tider utsugits”.
Om man ortodoxt håller fast vid det
programmet, har nog Aubrys skildring av
Napoleons fångenskap och död mycket litet att ge.
Ty Aubry är liksom också föremålet för hans
undersökning i hög grad försvuren åt en
”heroiserande” historieuppfattning.
Men all den, många gånger fullt berättigade,
kritik, som kan riktas mot en dylik
uppfattning, betyder i detta fall föga eller intet. Octave
Aubry har inte haft anledning till och heller
inte bemödat sig om att anlägga några stora
socialhistoriska aspekter. Han har i stället
renodlat den ”petit histoire”, som i franska
revolutionens store anekdotberättare Lenötre
hade sin mästare. Han har följt Napoleons liv
år från år, dag från dag, från Waterloo till
den 5 maj 1821, ja, han har gått ännu längre
och skildrat obduktionen, likbegängelsen och
apoteosen den 15 december 1840, då kejsaren
fann sitt sista vilorum i Invaliddomen.
Naturligtvis kan invändningar göras mot
detta slag av historieskrivning, inte endast ur
marxistisk synpunkt. Men inför Aubrys arbete
tvingas nog de flesta läsare att falla till föga.
Naturligtvis kan man säga, att hans bok är en
panegyrik, men i så fall en panegyrik, som
bygger på en minutiös undersökning av
primärkällorna, en skildring, som aldrig för
ett ögonblick förlorar källkritiken ur sikte och
som omsorgsfullt väger omdömen och
uttalanden mot varandra. Men trots denna
noggranna, systematiska undersökning av de
vardagligaste händelser, de obetydligaste
bagateller, blir Octave Aubrys arbete ett stort
konstverk, som har sin givna plats i den klassiska
Napoleonlitteraturen.
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
