Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Aubry, Octave, Sankt Helena; Scott, Franklin D., Bernadotte och Napoleons fall, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Den tidigare litteraturen om Napoleon på
Sankt Helena är som nämnts mycket rik. Desto
mer förvånande är det, att det genom Aubrys
arbete för första gången göres en kritisk och
systematisk undersökning av det stora
källmaterial, som föreligger i franska och engelska
arkiv till belysning av Napoleons fångenskap.
En så berömd fransk historiker som Frédéric
Masson bekymrade sig sålunda inte en gång
om att för sitt stora arbete om Sankt Helena
ta del av Sir Hudson Lowes dagböcker, för
att endast nämna ett exempel på ett alltför
lättvindigt sätt att skriva historia.
Aubry kommer därför att ofta röra sig med
tidigare okänt eller endast delvis känt
material och detta skänker hans arbete mycket av
nyhetens tjusning. Han är ytterst sträng i sin
kritik av memoarerna och dagböckerna från
Sankt Helena och frånkänner exempelvis
0’Mearas anteckningar något som helst värde,
dessa äro enligt Aubry endast till för att
glorifiera författaren själv, som otvivelaktigt var
den mest osympatiske i hela den krets av
moraliskt och intellektuellt mer eller mindre
undermåliga individer, som omgav kejsaren
under hans sista år. Det enda undantaget är
kammartjänaren Marchand, som trofast och
utan egoistiska biavsikter in i det sista tjänar
sin kejsare.
Det är mot bakgrunden av alla dessa
medelmåttor, Bertrand, Las Cases, Montholon och
alla andra, som Napoleons egen starka
personlighet avtecknar sig. Det är till sist denna
krets, som gör att Aubrys arbete kan tolkas
som en panegyrik, ty vilken inställning man
för övrigt må ha till Napoleon, måste man
dock erkänna, att han höjde sig över hela sin
omgivning på Sankt Helena. Aubry förfaller
aldrig till någon tom dyrkan av den fångne
örnen. Tvärtom, Napoleon har väl aldrig
framträtt mänskligare än i denna skildring.
Självupptagen som han alltid varit, är kejsaren
småaktig, älskar att gräla i timmar över
bagateller och försummar intet tillfälle att säga sin
uppvaktning och särskilt damerna de mest
sårande oförskämdheter.
Men mellan dessa utbrott av dåligt lynne
återfår han sin gamla optimism och sitt goda
humör, och särskilt under de första åren av
fångenskapen kan han leka med barnen och
underhålla sitt sällskap med berättelser ur ett
liv, som åtminstone kan sägas ha varit
om
växlande. Han återkommer gärna till
revolutionen och älskar att framhålla sig själv som
en revolutionens äkta son, som fullkomnat dess
verk och ”sonat dess brott”. Men ibland, inför
Las Cases eller för de engelska officerarna,
skryter han med, att han i alla fall också
upplevt Fancien régime och vet, hur en adelsman
och kavaljer ska skicka sig. Men allra helst
dröjer han vid sina fälttåg och särskilt vid
ungdomens bragder i Italien. De militära
redogörelserna interfolieras med mycket
grovkorniga berättelser om alla hans erotiska
erövringar jorden runt. Men det är inte ofta
kejsaren är på sitt ljusa humör. Efter kongressen
i Aachen 1818, där det blev klart, att
stormakterna aldrig ämnade släppa sin fånge,
försjunker han allt oftare i apati och håglöshet.
Därtill kommer de alltmer uppslitande
konflikterna med den engelske guvernören Sir
Hudson Lowe. Av honom har Aubry gett ett
utomordentligt övertygande porträtt. Sir
Hudson är i alla avseenden, både som militär,
ämbetsman och människa en medelmåtta. Han
saknar takt och finkänslighet, är ytterst mån
om sin värdighet, men överskrider samtidigt
aldrig de instruktioner han fått av regeringen
i London. Det blir också denna, och främst
kolonial- och krigsministern lord Bathurst, som
får bära ansvaret för den småaktiga och
orättvisa behandling kejsaren får undergå.
Konflikten mellan Napoleon och Sir Hudson Lowe
hade sin upprinnelse i en inte alltför allvarlig
episod. Följande sina instruktioner vägrade
Sir Hudson att kalla sin fånge annat än
general Napoleon Buonaparte, och detta kunde
kejsaren aldrig förlåta honom. Så styvt höll
revolutionens son på den kejsartitel han själv
skapat.
Sammanstötningarna mellan guvernören och
hans fånge är inte något uppbyggligt kapitel.
Frånsett den tragikomiska upprinnelsen till
striden är Met endast en berättelse om
småaktighet, skvaller och illvilja, detta från båda
sidor och inte minst från kejsarens egen
omgivning. Napoleon brukade ofta säga, att Sir
Hudson blev hans död, men så var knappast
fallet. Den ohyggliga kräftsjukdom, han led
av, hade den dåtida läkarvetenskapen inte
kunnat bota, men detta hindrar inte, att den
undermåliga vård som Napoleon mottog under
sitt sista år väcker läsarens indignation. Men
även detta berodde i någon mån på patienten
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
