Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Aubry, Octave, Sankt Helena; Scott, Franklin D., Bernadotte och Napoleons fall, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
själv. Han hade så länge brukat roa sig på
sina fångvaktares bekostnad genom att
simulera sjukdom och flyktförsök, att då sedan den
sista svåra sjukdomen kom, var det ingen, som
ville ta den på allvar.
Från 1820 börjar Napoleon allt oftare att
tala om sin förestående bortgång, och det är
något gripande över den ensamme mannen,
som med pengar och gåvor försöker beveka
sin uppvaktning att ännu en kort tid härda
ut i fångenskapen, då den ene efter den
andre under olika förevändningar söker lämna
honom. Napoleon hade hela sitt liv föraktat
människorna och lärt sig att de flesta kunde
köpas, om man blott betalar bra, och under
sitt sista år drar han alltmer lärdom av den
cynismen. Ibland går hans tankar under denna
tid till religionen och officiellt har kejsaren
kvar hela sin gamla inställning. Han brukar
säga, att han alltsedan sitt egyptiska fälttåg
har en viss svaghet för profetens religion, men
då madame de Montholon säger, att han själv
nog en gång kommer att bli troende, svarar
han: ”Ja, när kroppen börjar försvagas,
tappar man ju också huvudet och utan den
förutsättningen, blir man inte from.” Men en annan
gång kan han säga, att ”bara en dåre kan våga
påstå, att han kommer att dö utan att ha biktat
sig, det finns ju så mycket som man inte vet,
känslor, som man inte kan uttrycka”. Och när
dödsstunden snart är inne, förklarar han, att
han vill dö som en god katolik och skickar
efter en liten avsigkommen och obildad
korsi-kansk abbé, som Madame Mère skickat till
honom. Men för säkerhets skull uppträder
prästen civil och döljer nattvardskärlen i sin
kappa. Kejsaren ville inte, att hans omgivning
skulle säga något annat, än att han in i det
sista förblivit en revolutionens man.
Att han också starkt kände sambandet med
revolutionen, visar en annan episod. Det rörde
den bekanta arkebuseringen av hertigen av
Enghien 1804, den händelse, som av
Napo-leons samtid allra flitigast brukades i
agitationen mot kejsaren. Endast några dagar före
sin död lät Napoleon diktera följande tillägg
till sitt ryktbara testamente: ”Jag lät arrestera
och döma hertigen av Enghien, därför att detta
var nödvändigt för statens säkerhet och för
franska folkets äras skull vid en tidpunkt, då
hertigen av Artois helt öppet erkände att han
underhöll sextio stycken lejda lönnmördare
i själva Paris. Om ett dylikt fall återigen skulle
inträffa, skulle jag handla likadant nu som
då.” Ännu i dödens omedelbara närhet är
kejsaren lika noga med att motivera och försvara
sin politik och sina handlingar, allt i det enda
syftet att få ett eftermäle, som hans son en
gång skulle kunna dra nytta av, då han
proklameras till fransmännens kejsare.
Eftermälet blev Napoleonlegenden med allt
vad den betytt i fransk politik och franskt
nationalmedvetande. Och att denna legend
blev kejsarens apoteos, det bär i främsta
rummet den engelska regeringen ansvar för,
anser Aubry. Om engelsmännen bifallit
kejsarens önskan att efter Waterloo få slå sig
ner som privatman i England eller som
kolonist i Förenta staterna, hade dramat inte fått
en så effektfull och gripande epilog som
fångenskapen på den ödsliga ön i Atlantiska
oceanen. Det är ju möjligt, att författaren har
rätt, men å andra sidan är det svårt att tänka
sig Napoleon i lugn, vegetativ overksamhet
vare sig i Europa eller Amerika.
Det torde vara sällsynt, att ett arbete som
detta i så hög grad förenar det stora
konstverkets fordringar med historiens krav på
sanning och reda. Den utomordentligt vackra
utstyrsel, som det svenska förlaget givit Octave
Aubrys monumentala verk, är också detta helt
värdig. Och detsamma gäller också Greta
Äkerhielms sällsynt smidiga och eleganta
översättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
