Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Aubry, Octave, Sankt Helena; Scott, Franklin D., Bernadotte och Napoleons fall, anmäld av Bo Enander - Bergman, Johan, Augustas; Buchan, John, Augustas, anmäld av Olof Vessberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Fördomsfritt och sakligt diskuteras här Karl
Johans politik och krigföring under de
händelserika år, som föregingo Waterloo. Särskilt
tacksam är man författaren för den
försiktighet med vilken han behandlar Karl Johans
planer på Frankrikes tron och hans mycket
snart grusade förhoppningar att vinna denna.
Denna politik är väl ännu trots de många
betydande undersökningar, som framkommit
under senare år, inte fullt klarlagd. Men Scott
konstaterar, att den i alla händelser var av ett
sådant slag, att den imponerade på Metternich.
”Bernadotte är en blandning av illistighet och
bakslughet”, skrev den österrikiske
statsmannen på våren 1814, ”på samma gång som han,
i brist på bättre, tryggar sin framtid i Sverige,
försöker han spela en stor roll i Frankrike.”
Scotts lilla studie är stimulerande och
tankeväckande och den svenske översättaren
Carl-Gustaf Thomasson har på ett förtjänstfullt sätt
i ett par självständiga excurser bidragit till
att sätta in arbetet i den diskussion, som för
närvarande föres bland svenska forskare i
Napoleontidens historia. Arbetet är sålunda så
up to date det gärna kan vara och motsvarar
även högt ställda vetenskapliga anspråk. Delta
har emellertid på intet sätt verkat störande på
arbetets populärvetenskapliga karaktär. Boken
blir en utmärkt introduktion i Karl Johans
historia, som förtjänar att uppmärksammas
långt utanför fackmännens krets, du den ger
en synnerligen lättillgänglig översikt av
forskningens nuvarande ståndpunkt och samtidigt
är fylld av författarens egna iakttagelser.
Bo Enander
Augustuslitteratur
JOHAN BERGMAN: Augustus. De antika
kulturfolkens fredsstiftare. Natur
och Kultur. 8: 50.
JOHN BUCHAN: Augustus. Hodder &
Stough-ton. London. 21 s.
Den augusteiska tiden har under 1930-talet
aktualiserats av en rad jubileer.
Vergilius-minnet firades 1930, fem år senare Horatius,
och den 23 september 1937 inledde det
fascistiska Italien bland annat genom en ståtlig
utställning ett jubelår till minne av kejsar
Augustus’ födelse för tvåtusen år sedan. Det
är ett jubileum som för Italien som nyblivet
imperium kan sägas ha infallit politiskt
lämpligt och därför också politiskt utnyttjas, men
det är även ett minne, som för hela
Västerlandet är stort och betydelsefullt. Det ger
naturlig anledning till en ny prövning —
baserad på senaste vetenskapliga resultat — av vår
kunskap om en av världshistoriens största
statsmän och realpolitiker.
Augustus’ verk, det romerska principatet,
måste betecknas som en av människoandens
mest lysande skapelser på statsorganisationens
område. Det synes uppbyggt med en gudomlig
klokhet, vilket icke bara gav naturlig näring
åt antikens dyrkan av honom utan även kan
få en modern historiker att beteckna honom
som en man med något av en övernaturlig
mission. Om Augustus redan från början, efter
slaget vid Actium, avsåg att skapa en helt ny
statsform och endast av klokhetsskäl klädde
den i de gamla republikanska formerna eller
om han verkligen avsåg att återställa
republiken, det är en ännu ej fullt avgjord fråga.
Redan de antika auktoriteterna äro här av
olika mening. Men det är en orimlig tanke att
Augustus redan i början av 20-lalet skulle ha
förutsett principatets kommande utveckling
och att hans nedläggande av makten och
återställande av republiken år 27 endast var ett
spel avsett att befrämja personliga
maktintressen. Säkert avsåg han från början att väl
avväga makten mellan sig själv och senaten
— utvecklingen visade sedan, redan under
Augustus’ egen tid, var tyngdpunkten skulle
ligga. Genom sin konservatism och sin hänsyn
för senaten är Augustus, som Edward Meyer
framhållit, snarare Pompejus’ än Caesars
andlige arvtagare.
Professor Johan Bergman har i sin till
jubileet utkomna Augustusbok givit en
populär och lättfattlig skildring av Augustus’ liv
och verk. Boken är både i fråga om förtjänster
och fel karakteristisk för sin författare. Ingen
svensk har så som Johan Bergman vinnlagt sig
alt sprida kunskap om den antika kulturen
bland den stora allmänheten och det är utom
all fråga att hans verksamhet som populari-
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
