Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz Kafka: Sex prosastycken. Översättningar av Margit Abenius - Husfaderns bekymmer - Framför lagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANZ KAFKA
— Odradek, säger han.
— Och var bor du?
• — Utan fast bostad, säger han och skrattar;
men det är ett sådant skratt som man bara
kan frambringa utan lungor. Det låter ungefär
som prasslet bland fallna löv. Därmed är
samtalet i allmänhet slut. För övrigt går det
inte alltid att ens erhålla dessa svar; ofta är
han långa tider stum som det trä som han
synes vara.
Förgäves frågar jag mig vad som skall ske
med honom. Kan han dö månntro? Allt som
dör har förut haft något slags mål, någon
slags verksamhet och på detta har det slitit
ut sig; så är det inte i fallet Odradek. Kan
det tänkas att han en gång i världen med
trådändarna släpande efter sig kommer att
rulla utför trapporna framför fotterna på
mina barn och barnbarn? Han gör ju
tydligen ingen något för när; men vid tanken
att han också skulle överleva mig känner
jag nästan smärta.
FRAMFÖR LAGEN
Framför lagen står en dörrvaktare. Till
denne dörrvaktare kommer en man från landet
och ber om inträde i lagen. Men dörrvaktaren
säger, att han just nu inte kan bevilja honom
inträde. Mannen funderar och frågar så, om
han kanske senare skulle kunna få komma in.
— Det är möjligt, säger dörrvaktaren, men
inte nu.
Eftersom lagens port står öppen som alltid
och dörrvaktaren stiger åt sidan, hukar sig
mannen ned, för att genom porten se in i det
inre. När dörrvaktaren märker det, skrattar
han och säger:
— Om det lockar dig så mycket, så gör ett
försök att gå in trots mitt förbud. Men märk
väl: jag är mäktig. Och jag är bara den lägste
dörrvaktaren. Från sal till sal stå dörrvaktare,
den ene mäktigare än den andre. Blotta
åsynen av den tredje kan inte ens jag längre
uthärda.
Sådana svårigheter har mannen från landet
inte väntat sig; lagen bör dock ständigt vara
tillgänglig för en och var, tänker han, men
när han nu närmare betraktar dörrvaktaren
i sin pälskappa — hans stora, spetsiga näsa,
det långa, glesa, svarta, tatariska skägget —
besluter han sig att dock hellre vänta, tills
han erhåller tillstånd att träda in.
Dörrvaktaren ger honom en pall och låter honom
slå sig ned vid sidan om dörren. Där sitter
han dagar och år. Han gör många försök att
bli insläppt och tröttar ut dörrvaktaren med
sina böner. Dörrvaktaren anställer ofta små
förhör, frågar ut honom om hans hemland
och mycket annat; det är emellertid frågor
utan deltagande, sådana som stora herrar
bruka framställa, och till slut säger han
honom åter och åter, att han alltjämt inte
kan släppa in honom. Men mannen, som har
utrustat sig för sin resa med mångt och
mycket, använder allt, hur värdefullt det än
är, för att muta dörrvaktaren. Denne tar
visserligen emot allt, men säger samtidigt:
— Jag tar emot det, så att du icke skall
tro att du har försummat något.
Under de många årens lopp iakttar mannen
dörrvaktaren nästan oavbrutet. Han glömmer
de andra dörrvaktarna, och denne förste
förefaller honom vara det enda hindret för inträde
i lagen. Han förbannar den olyckliga slumpen,
de första åren hänsynslöst och högljutt, senare,
när han blir gammal, mumlar han bara för
sig själv. Han blir barnslig och då han under
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
