Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz Kafka: Sex prosastycken. Översättningar av Margit Abenius - Framför lagen - Ett kejserligt budskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEX PROSASTYCKEN
sitt årslånga studium av dörrvaktaren även
har lärt sig känna igen lopporna i hans
pälskrage, ber han också lopporna om hjälp att
beveka dörrvaktaren. Till sist försvagas hans
syn och han vet inte, om det verkligen håller
på att mörkna omkring honom eller om det
endast är ögonen som bedra honom. Men väl
urskiljer han nu i mörkret en glans, som
outsläcklig frambryter ur lagens dörr. Nu lever
han inte länge till. Före döden samla sig
i hans huvud erfarenheter från hela den
gångna tiden till en fråga, som han aldrig
hittills har ställt till dörrvaktaren. Han vinkar
honom till sig, då han inte längre kan hålla
sin stelnade kropp upprätt. Dörrvaktaren
måste böja sig djupt ned över honom, ty
skillnaden i storlek mellan dem har starkt
förändrat sig till mannens nackdel.
— Vad är det du vill veta nu igen, frågade
dörrvaktaren, du är omättlig?
— Alla sträva ju dock mot lagen, säger
mannen, hur kommer det sig då, att under
alla dessa år ingen utom jag har begärt
inträde?
Dörrvaktaren märker, att mannen redan
nalkas slutet och för att betvinga hans
avtagande hörsel ryter han till honom:
— Här kunde ingen annan vinna inträde,
ty denna ingång var bestämd endast för dig.
Jag går nu och stänger den.
ETT KEJSERLIGT BUDSKAP
Kejsaren — så heter det — har sänt dig,
den enskilde, den uslaste undersåten, den för
den kejserliga solen till yttersta fjärran
eländigt flyktade skuggan, just dig har kejsaren
från sitt dödsläger sänt ett budskap.
Budbäraren lät han knäböja vid sängen och
viskade budskapet i hans öra; så angeläget
var det honom, att han lät det återupprepas
i örat på sig. Genom en böjning på huvudet
bekräftade han riktigheten av det sagda. Och
inför dem som kommit att åse hans död
— alla hindrande väggar brytas ned och på
de högt stigande fria trapporna stå rikets store
i krets — inför alla dessa avfärdade han
budbäraren. Budbäraren begav sig genast på väg,
en kraftig, en outtröttlig man; än med den
ena, än med den andra armen banar han sig
väg genom mängden; möter han motstånd,
så pekar han på bröstet, där solens tecken
är; han kommer också lätt framåt som ingen
annan. Men mängden är så stor; boplatserna
taga ingen ända. Öppnade sig fria fält, hur
skulle han då icke flyga; snart hörde du väl
då de härliga slagen av hans knytnävar mot
din dörr. Men i stället, hur fåfängt tröttar
han icke ut sig; alltjämt tränger han sig fram
genom det innersta palatsets gemak; aldrig
skall han övervinna dem, och skulle det lyckas
honom, ingenting vore därmed vunnet; nedför
trapporna måste han kämpa sig fram; och
lyckades honom detta, ingenting vore ändå
vunnet; gårdarna skulle återstå att
genomkorsa, och efter gårdarna det andra
omslutande palatset; och åter trappor och
gårdar, och åter ett palats, och så årtusenden
igenom; och störtade han äntligen ut genom
den yttersta porten — men aldrig, aldrig
kommer det att ske — så låge först
residensstaden framför honom, världens mitt, som en
höjd, bildad av sitt eget bottengrus. Ingen
tränger sig här igenom och minst av allt
med ett budskap från en död. — Men du
sitter vid ditt fönster och drömmer det, när
aftonen kommer.
2. — B. L. M. 1938. IV.
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
