Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz Kafka: Sex prosastycken. Översättningar av Margit Abenius - En dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANZ KAFKA
EN DROM
Josef K. drömde:
Det var en vacker dag och K. skulle göra
en promenad. Men knappt hade han tagit två
steg, så befann han sig på kyrkogården. Där
funnos mycket invecklade, opraktiskt
sammanbundna vägar, men han gled fram över en
sådan väg som på ett strömmande vatten
i orubbligt svävande hållning. Redan på långt
avstånd tog han sikte på en nyss uppkastad
gravkulle, där han tänkte stanna. Denna
gravkulle utövade en formlig lockelse på honom
och han tyckte sig inte kunna komma dit fort
nog. Men ibland såg han knappast gravkullen,
den skymdes för honom av fanor, vars dukar
snodde sig och med stor kraft slogo mot
varandra; man såg inte fanbärarna, men det var
som om där borta rådde stort jubel.
Under det att han ännu höll blicken riktad
mot fjärran, såg han plötsligt samma
gravkulle bredvid sig vid vägen, ja, redan nästan
bakom sig. Han hoppade snabbt ned i gräset.
Eftersom vägen rasade under hans fot i
språnget, vacklade han till och föll på knä
just framför gravkullen. Två män étodo
bakom graven och höllo mellan sig en
gravsten i luften; så fort K. visade sig, stötte de
ned stenen i jorden och den stod som
fast-murad. Genast kom det fram ur ett busksnår
en tredje man, som K. omedelbart kände igen
som en konstnär. Han var iklädd endast byxor
och en illa knäppt skjorta; på huvudet hade
han en sammetsmössa, i handen höll han en
vanlig blyertspenna, med vilken han, då han
kom närmare, tecknade figurer i luften.
Med denna blyertspenna började han nu
skriva överst på stenen; stenen var mycket
hög, han behövde inte alls bocka sig; däremot
måste han böja sig framåt, ty gravkullen, som
han inte ville trampa på, skilde honom från
stenen. Han stod alltså på tåspetsarna och
stödde sig med vänstra handen mot stenens
yta. Genom ett särdeles skickligt grepp
lyckades han med den enkla blyertspennan
åstadkomma guldbokstäver; han skrev: ”Här
vilar —.” Varje bokstav framstod klar och
vacker, djupt ristad och i rent guld. När han
hade skrivit de två orden såg han sig om
mot K. Denne, som var mycket spänd på vad
inskriften skulle bli, brydde sig föga om
mannen, utan såg bara på stenen. Faktiskt började
mannen skriva igen, men det gick inte; det
var något som hindrade, han lät pennan
sjunka och vände sig åter mot K. Nu tittade
också K. på konstnären och märkte att han
var i stor förlägenhet, men inte kunde
meddela orsaken därtill. All hans förra livlighet
var försvunnen. Också K. råkade därigenom
i förlägenhet; de växlade hjälplösa blickar;
det förelåg något otäckt missförstånd, som
ingen kunde avlägsna. I otid började nu också
en liten klocka i gravkapellet klämta, men
konstnären fäktade med handen i vädret och
den tystnade. Efter en liten stund började den
igen, denna gång helt svagt, och utan särskild
uppmaning avbröt den sig genast; det var
som ville den bara pröva sin klang. K. var
otröstlig över konstnärens belägenhet, han
började gråta och snyftade länge med
händerna för ansiktet. Konstnären väntade tills
K. hade lugnat sig, och beslöt sig så,
eftersom han inte såg någon annan utväg, att trots
allt skriva vidare. Det första lilla streck han
gjorde var för K. en befrielse, men
konstnären åstadkom det tydligen endast med
yttersta motvilja; skriften var inte heller
längre så vacker, framför allt föreföll det att
fattas guld, blekt och osäkert avtecknade sig
strecket, men mycket stor blev bokstaven. Det
var ett J., det var redan nästan färdigt, då
sparkade konstnären rasande till gravkullen
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
