Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dupouey och Ghéon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
tillbaka till den katolska tron. ”By Jove”,
skriver han till Gide efter ett kyrkobesök, ”Ni
behöver inte vara orolig. När jag steg in
i kyrkan, kände jag mig ytterst skamsen ..Så
snart han tagit plats vänder han sig om mot
ingången — liksom om vännen skulle stå där
och betrakta honom med undrande och
vaksamma blickar. Han försäkrar på sitt
sjömans-språk, att han genast ”gör ett nytt slag”,
som för honom ”dans divers fossés, au fond
desquels seulement je me sens tout å fait bien
pour chanter mes hymnes”. Han avvisar tanken
på en omvändelse:
”Toute conversion, tout retour å 1’antique
poison romain, si 1’on n’y prend garde, a
quelque chose de triomphal — qui me semble
assez dangereux, assez préts du définitif, de
1’arrèt. . .”
Och vad han minst av allt vill är att hejdas,
att låta binda sig, att skära av de obegränsade
möjligheter, som livet fortfarande synes honom
rymma.
Emellertid händer det någonting avgörande
i Pierre Dupoueys liv — bara några veckor
senare meddelar han Gide, att han har förlovat
sig ”with a rare and radiant maiden — vars
änglanamn jag inte skall röja, men som bland
människor heter Mireille de la Ménardièré”.
Denna unga kvinna är en övertygad katolik;
första gången de blir ensamma efter att ha
fattat sitt beslut faller de ned på knä och ber
tillsammans. 1911 gifter de sig. En väninna till
hans maka skriver vid ett senare tillfälle:
”Pierre Dupoueys äktenskap och hans
omvändelse kan inte skiljas åt. Den kraft, som
förde honom till Mireille, skulle till sist leda
honom fram till Gud . .. Hon omvände honom
inte med ord utan därför att hon var en ren
själ, genom vilken det gudomliga kunde lysa
fram.”
I själva verket tycks den unga kvinnan med
makten av sin disciplinerade och uppriktiga
själ genast ha frigjort sin make från Gides
frihetslära och immoralism. Han blir
förvand
lad. ”Sanningen och kärleken” sätter han nu
som människolivets två viktigaste poler, och
han bryter radikalt med sin tidigare
livsdyrkar-attityd. Han ändrar också hållning mot sitt folk.
Han tilltalar underordnade ofta med ”mon
fils”, och han betraktar inte längre sitt yrke
som en sport eller som en serie äventyr utan
som ett uppdrag och ett offer. Han försöker
ständigt lyssna till vad han kallar ”den inre
logikens appell” och få en harmoni mellan sitt
vardagsliv och den gudomliga kärleken. Han
vill lägga in ett stycke kärlek i varje handling,
han försöker ”vara trogen i småsaker för att
senare kunna vara det i viktigare ting”. Han
går in i La société de Saint-V incent de Paul
och ägnar mycken tid åt de fattiga. Politiskt
orienterar han sig mot Action frangaise och
beundrar mycket Charles Maurras. Han börjar
arbeta på en avhandling om individualismen1,
som även i sitt ofullbordade skick klart visar
hans brytning med Gides frihetslära. Det heter
där i knutna formuleringar:
”Därför att man inte förmått skapa sig en
tillvaro, som motsvarar ens förhoppningar,
anställer man bittra kommentarer över vad
livet har gjort med en. Därför att man svikit
kärleken, beklagar man sig över att man blivit
sviken av kärleken. Därför att man lekt med
mysterierna, beklagar man sig över att de lekt
med en. Man gör sig för varje dag en allt
speciellare och allt personligare bild av livet
och låter därvid sina tarvliga vanor spela en
allt centralare och alltmer tyrannisk roll — och
så förvånar man sig över att man inte får se
de stjärnor stiga upp, som man väntat på. När
livet verkligen erbjuder en sina möjligheter,
kan man inte ens upptäcka dem, så upptagen
är man av rent chimäriska ideal, som man vill
ha i närmaste överensstämmelse med sin
högfärd, sina lidelser och sina vanor . .
Han gisslar bristen på sann ödmjukhet och
på kärlek och avvisar bestämt den egocentriska
1 Tryckt tillsammans med hans brev till makan
augusti—oktober 1914 i Pierre Dupouey: ”Lettres
et essais”, med företal av André Gide och en
inledning av Henri Ghéon, 1933 (Les Editions du
Cerf).
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
