Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dupouey och Ghéon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DUPOUEY OCH GHÉON
sinneskulten som hopplöst ofruktbar och i
längden glädjelös. I hela förkrigstidens
livsdyrkar-lyrik ser han bara ett banalt prisande av
sinnes-glädjen, som aldrig kan rymma den frihet den
utger sig för att äga utan endast för till ett
allt hårdare slaveri. I kontrast mot detta slaveri
under sinnenas diktatur ställer han bilden av
den fria människan — den människa som
gett Gud allt och frivilligt inordnat sig under
hans lag. ”0, justesse! ö égalité! ö mesure!
ö durable ferveur!” För att en människosjäl
skall nå sin fulla kraft måste hon ”lämna
jagkultens lera och söka sig till den sanna
ödmjukhetens fasta klippa”. Dupouey upplever i sitt
eget dagliga liv den psykologiska regel, som
är den centrala i kristendomens livsvärdering:
den som söker sitt eget liv skall mista det, den
som ger ifrån sig sitt liv skall vinna det.
När kriget kommer, kommenderas Dupouey
först ut på kryssningar i Medelhavet, och vi
har från denna tid en rad gripande brev till
hans maka, där han utvecklar en hel kristen
livslära. Kärleken tränger in i varje
vardags-handling, och han känner hur dess värme
sprider sig i hans eget liv. Livets svårigheter
och påfrestningar löses på samma väg: genom
ytterligare kärlek. Resultatet av de ständiga
överlåtelserna blir inre frid och harmoni, full
förtröstan och visshet. Han kan se äktenskapets
kristna innebörd — två människor som icke
egoistiskt brukar varandra, utan som älskar
varandra i ordets enda konkreta mening: tar
levande ansvar för varandras utveckling mot
det högsta. Han ber Gud bevara deras
äktenskap för allt det onda han finner inom sig.
I det sista brevet slutar han:
”Ja, den stora bön som vi alla måste be
är och förblir Claudels underbara rop: ’Herre,
befria mig från mig själv!’”
När han skildes från sin maka, sade han
lugnt: ”Vi kommer inte bara att inte bli skilda,
men det goda jag skulle kunna göra för dig,
om jag kom tiHbaka och levde här hos dig,
skulle vara ingenting vid sidan av det jag kan
göra för dig från det andra livet — om jag,
som du tror, kommer till himmelen.” Innan
han skulle fara hemifrån, gick han och
sysslade med sin packning — han gnolade på en
marsch. Så vände han sig till sin maka: ”Du
vet — Gud väljer först dem, som villigast
offrar sig själva...” Han tilläde: ”Ja, jag
säger inte det för att få dig att gråta . . Hon
svarade: ”Nej, jag gråter inte .. .” Han tilläde
lugnt: ”Nå, då är allting bara bra, kära du!”
Och han fortsatte att tankfullt gnola.
Han stupade vid den belgiska fronten redan
den 3 april 1915. Regementets präst berättade
om hans sista dagar:
”Under de sista månaderna av hans liv kan
jag gott säga, att jag fick vara med om hans
fullständiga förvandling. Han steg för varje
dag allt högre, han förvärvade för varje dag
en ny förtjänst, han tog inte ett steg på jorden,
som inte förde honom längre från jorden och
närmare himmelen. Han tänkte oavlåtligen på
döden; han såg den komma emot sig, och ju
närmare den kom, dess mindre tycktes han
frukta den. Inte som om han ville påskynda
dess ankomst; hur otålig han än var, så
respekterade han Guds vilja. Man kan snarare säga,
att han hade nått fram till det stadium av
fullkomlig indifferentism, där liv eller död är
detsamma: han höll sig beredd för Gud. Med
ett ord: han var färdig.”
Sista gången han språkade med sin
biktfader, gällde samtalet den stundande påsken.
Han talade ivrigt, i mystiska ordalag, om den
högtid till frälsarens minne de hade att fira
mitt bland slagfältets ohyggligheter.
”Ä, vad påsken är underbar!” sade han. ”Vi
skall fira den tillsammans, inte sant? Och jag
får hjälpa er med mässan? Vi skall sjunga
Halleluja så högt vi kan, med hela vår själ.
Å, vad det skall bli underbart!”
I detta ögonblick, säger prästen i sin
berättelse, ”var hans glädje så stark, hans
överlåtelse av sig själv så fullständig, att Gud bara
kunde ta emot honom”.
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
