Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dupouey och Ghéon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
3.
När kriget bryter ut, engagerar sig också
André Gide som sjukvårdare. Han säger före
sin avresa till sin vän Henri Ghéon: ”Du
skall ju till belgiska fronten — försök då få
tag i Dupouey!”
Denna enkla maning blir orsaken till en
märklig förvandling hos Henri Ghéon. För att
förstå hans reaktion måste man ha en
föreställning om hans tidigare utveckling.
Henri Ghéons verkliga namn är Henri
Vangeon; han är född 1875. Han studerade
medicin men debuterade samtidigt som
skribent i Ermitage, Mercure och Revue Blanche.
Blir vid sekelskiftet god vän med Francis
Vielé-Griffin och André Gide. Representerar
en ”réaction naturiste” mot symbolismen,
skriver lyrik, dramatik och romaner. 1901 till
1909 är han läkare på landet och sysslar under
denna tid med konstnärliga formexperiment
utan större framgång. Han deltar i grundandet
av La nouvelle revue frangaise och publicerar
i de första numren sina kritiska uppsatser
”Nos directions”. Skriver skådespel för Théåtre
des Arts och Jacques Copeaus Théåtre du
Vieux-Colombier. Han gör många resor i Italien,
Grekland och Mindre Asien — ofta
tillsammans med André Gide. Han står också under
starkt inflytande av denne och har för länge
sedan glömt sin ursprungliga kristna tro, då
han i december 1914 reser till fronten som
bataljonsläkare. Snart skriver han ett brev till
Dupouey och får också ett svar — det enda
brev han någonsin fått av denne. När de första
gången träffas, frapperas Ghéon av Dupoueys
kortvuxna, axelbreda gestalt — han tar sig
verkligen ut som en sjöman. Han talar med
en ovanligt fast stämma — Ghéon säger sig
aldrig ha råkat någon som förefallit fastare
övertygad om sanningen av vad han hävdar
än denne unge officer. Naturligt nog kommer
ett av hans första uttalanden att beröra den
gemensamme vännen Gide. Det är ganska
sensationellt. ”Gide har blivit en besvikelse för
mig”, säger Dupouey, ”jag kan inte se att han
utvecklas.” Då Ghéon försöker protestera, får
han detta svar: ”Gide har alltid löpt efter sin
egen ungdom: han vill inte släppa den.”1
Om sin religion talar Dupouey icke ett ord.
Man växlar meningar om krigets vardag, och
Dupouey berättar om en kavallerikapten som
blivit sårad samma ögonblick hans
skvadron-chef dödats, och som kommer till
förbands-stället för att bli omskött; just som han skall
gå säger han i förbigående: ”Enlevez-moi ga!
j’ai la cervelle du commandant de L. sur le
dos; ca me dégoute.’” Dupouey är förtjust över
de sista orden — han tycks vara fascinerad av
den fullkomliga oberördhet av döden, som de
vittnar om. Ghéon är livsdyrkande hedning
med huvudet fyllt av bilder från resor i Italien
och Grekland. Han känner sig illa berörd av
detta förakt för kroppen, och han säger åt sin
nye vän, att han inte kan tänka sig att leva
vidare efter kriget, som för honom betyder det
definitiva slutet. ”Inte jag”, svarar Dupouey,
”vill ni se min pojke?” Och han drar fram ett
fotografi. Ghéon häpnar över denna suveräna
oberördhet, och han förstår icke dess källa.
Men han känner den sällsamma makt, som
utstrålar från denne sjöofficer, som är så fri,
så utan band eller tryck, som aldrig tvekar
om ett steg, en handling eller en åsikt. Han
kommer aldrig att tänka på att Dupouey är en
avgjord människa, som gett Gud sitt liv. Han
skriver senare till Gide:
1 Dessa och följande detaljer är hämtade ur
Ghéons bok ”L’homme né de la guerre, témoignage
d’un converti”, som ursprungligen utkom 1918, men
som senare utökats med dagboksutdrag; boken
citeras efter 8:e upplagan, 1926. Om Henri Ghéons liv
äger jag annars kännedom genom korta biografiska
uppgifter, lämnade av honom själv, samt genom en
uppsats av Armand Praviel i hans essaysamling ”Du
romantisme å la prière”, Paris 1927. Ghéons
märkliga katolska författarskap, särskilt hans väldiga
dramatik, behandlas senast i den belgiska tidskriften
Orientations, januarinumret 1938 av A. Lergon. Jag
är père Thierry d’Argenlieu i Stockholm stor tack
skyldig för dessa och andra litteraturhänvisningar.
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
