Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dupouey och Ghéon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DUPOUEY OCH GHÉON
”Jag lämnade Dupouey under ett vackert
regnmoln som upptog ena hälften av den
annars rena himlen, underligt yr och upprörd.”
Som läkare är Ghéon visserligen van att
möta döden, men ändå blir krigets massaker
en förfärlig upplevelse för honom, som skakar
honom ner i hans väsens grund och en dag
kastar honom ned på knä i bön till en gud,
som han inte känner: ”Förbarmande över dem!
Förbarmande över dem!” Förgäves söker han
återvinna sin harmoni genom att påbörja en
översättning av ”Elektra”.
Så får han ett meddelande om att Dupouey
stupat. Trots att han inte träffat honom mer
än ett par gånger, gör denna nyhet ett
förkrossande intryck på honom. När han kommer
in i sitt rum, faller han i gråt — han gråter
över en man, som han ätit frukost med en
enda gång, och som aldrig sagt ett enda
verkligt förtroligt eller betydelsefullt ord till honom!
Han skriver skakad ett brev till André Gide,
där det heter:
”Har jag bett för honom? Jag tror det, det
är som om det vore så . . . Så upprörd som
jag är, är jag mäktig att bedja utan att tro
— att tro för andras räkning, fast jag inte
tror för min egen . . .”
Han samlar detaljer om Dupoueys död och
inhämtar bland annat den biktfaderns
skildring, som jag redan tidigare citerat ur. Han
lyssnar fascinerad till dennas berättelse om
Dupoueys eget stora klara lugn, som så
kontrasterar mot det kaos han känner inom sig
själv. Och trots att han icke haft den minsta
egna erfarenhet av sin stupade väns tro, blir
detta det avgörande ögonblicket i hans liv
— med stark hand griper Gud tag i den
antik-svärmande läkaren, humanisten och
livsdyr-karen. Giottos målningar hade gett honom en
bild av den kristna världen, som nog var
imponerande och tilldragande, men ändå tedde
den sig så oändligt mycket mer livsfrämmande
och avlägsen än den grekiska konstens skönhet,
förkroppsligad i bilden av en ung efeb eller
atlet. Nu får han på sitt eget kött erfara det
kristna livets realistiska och närgångna
verklighet. Till att börja med står det alldeles klart
för honom, att vännen icke dog på en illusion.
Och så småningom börjar han fatta, att samma
kontakt med den orubbligaste av alla
verkligheter också kan komma honom till del. Ännu
har han dock inte den avlägsnaste tanke på att
det kan vara hans egen konkreta synd som
skiljer honom från Gud. Han skriver en dikt,
”Adieu”:
Notre amitié naissait si pleine,
Ami d’un jour, mais de quel jour!
Vous n’ètes plus: le don suprème
Vous 1’avez fait å votre tour,
där det bland annat också heter:
Je croirai pour vous, si je ne puis croire
Pour moi, misérable paien;
Il vous faut un tombeau moins vain
Que notre mortelle mémoire.
Påques dans le ciel! et soit!
Puisque vous y étes.
Mon åme incertaine a soif
Du Dieu qui vous fète.
Den stupade vännen lämnar icke hans
tankar, och han skriver dessa dagar ytterligare
en dikt — ”Recours” — där en strof lyder:
Ami, vous étes le reflet
De Dieu dans mon åme terrestre:
Je vous garde, comme un secret,
Comme un talisman,
Comme une promesse.
Ce que de vous j’attends
Le sais-je?
Attendrai-je
Si je le savais?
Dikten är ett utmärkt uttryck för ett visst
smärtsamt ögonblick i den kristnes utveckling:
känslan av att någonting oerhört händer, att
någonting oundvikligt stundar, men samtidigt
en oroande ovisshet om detta oerhörda och
oundvikligas art och — krav.
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
