Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dupouey och Ghéon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Henri Ghéon vill först behålla sina dikter
för sig själv, men så förstår han, att han måste
sända dem till Dupoueys änka. Han gör det,
och i brevet ger han en bekännelse. ”Jag är
inte lycklig nog att äga tron”, skriver han,
men han hävdar ändå, att den döde har gjort
det underverket att ”trons dörrar öppnats” för
honom. Han försäkrar, att han lidelsefullt tror
att Dupouey lever i ett högre liv, och genom
denna tro har han en visserligen svag men
ändå redan underbar kontakt med evigheten.
Dupoueys änka svarar och ber honom stryka
ordet ”paien” ur dikten: ”Vous 1’ètes si peu!”
Och hon tillägger:
”Pierre ber för Er. Från det rike, dit vi till
varje pris måste komma, kallar Guds kärlek på
Er med höga rop — det är den röst Ni hör
i Ert stormiga inre . . . Pierre är fortfarande
Er vän och en bättre och närmare vän än han
någonsin förut varit. Jag tillåter mig säga Er
det, ty jag känner, att han är mig så nära nu.”
Det utvecklar sig en hel korrespondens, och
madame Dupouey gör vad hon kan för att
leda sin döde makes vän den rätta vägen. Men
han är motsträvig. Han är alltjämt
”dilet-tanten”, han älskar skönhetens och sinnenas
värld, och han kan inte ens snudda vid
tanken, att han själv skulle behöva förändra sig.
Madame Dupouey sänder honom emellertid en
del skriverier om och av sin make, och han
finner där bland annat, att även vännen haft
en period, då han levat i orenhet och
kompromisser och försvarat sig med exakt samma
estetiska argument som Ghéon alltjämt håller
fast vid. ”Vi, som har dyrkat skönheten . ..”,
skriver Dupouey. Han har alltså rört sig
i samma andliga miljö, haft samma andliga
erfarenheter, samma estetiska upplevelser som
Ghéon, och ändå har han kommit vidare.
Hur? Ghéon får ingen klarhet, trots att han
börjar besöka mässan. Han känner en stor
hunger efter Gud men finner inte sitt nästa
steg. Han märker, att han fortfarande kan ur
minnet läsa ”Fader vår”, och det skänker
honom en viss trygghet. Han ber ”Fräls oss
ifrån ondo” men kan ännu inte känna den
minsta ånger över det liv han fört. Han får av
Dupoueys maka sig tillsänd vännens essay om
individualismen, och han läser med
indignation detta föraktfulla utdömande av den lära,
som han och Gide drivit till en så subtil
fulländning. Han mobiliserar alla sina avgudar
— Stendhal, Nietzsche — mot de kristna
heroer som Dupouey hänvisar till. Kravet på
en ”fullkomlig underordning av vår kropp och
en ännu fullkomligare underordning av vår
själ” förefaller honom omänskligt och absurt.
Han vill behålla sin frihet att tänka och leva
efter sina instinkter . .. Samtidigt känner han,
att denna väg är oframkomlig. Han skaffar sig
en bibel och möter för första gången Kristus
själv — det är en förkrossande bekantskap.
När han läser orden om barnet, som skall
frälsa sitt folk från dess synder, erinrar han
sig Michelangelos bilder av Adam och Eva
före och efter syndafallet. Han hade alltid
beundrat de två bilderna, särskilt den första,
där mannen just plockar äpplet, medan
kvinnan väntar, mjukt hopkrupen vid hans fötter.
Han hade observerat, att denna bild är
konstnärligt överlägsen bilden av Adams och Evas
fördrivande ur paradiset. Först nu förstår han
denna skillnad. Michelangelo visste, att synden
fördärvar människan — det är därför han
målar Adam och Eva så motbjudande efter
syndafallet. För första gången kopplas orden
”fulhet” ’och ”synd” samman i hans
medvetande, och han erinrar sig och förstår
Dupoueys ord: ”Skönhet (hos höga andar) är
ingenting annat än en reflex av deras dygd,
som också kallas Kraft och innebär en seger ...”
När detta rena, samlade kristna liv börjar ta
gestalt för honom i bilden av Kristus själv,
känner han för första gången i sitt liv en
begynnande skam över sina egna utsvävningar,
som tidigare varit hans stolthet. Han känner
sig en kväll rentav ovärdig att bedja . . .
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
