Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Dupouey och Ghéon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DUPOUEY OCH GHÉON
Han meddelar vännen André Gide sin
utveckling och denne svarar kategoriskt: ”Så
långt som du har hunnit, vore det oförsvarligt,
om du inte gick vägen till slut.. .” Madame
Gide säger: ”Må Gud bevara dig.” Men snart
därefter övermannas han av sin ”demon” och
försvarar sig med att han under sin korta
permission har rätt att unna sig en smula
avspänning.
Gud driver honom emellertid fram, steg för
steg. Han söker upp en präst och berättar för
honom om sin kamp och sin ångest. Prästen
svarar kallt: ”Om jag förstår er rätt, så har ni
kommit till Gud som konstnär . . .” Det är på
pricken, och han känner en stor förödmjukelse.
Prästen visar honom, att känslostämningar
ingenting betyder: ”11 faut croire avec son
esprit.” Kränkt lämnar han prästen — men
återvänder. I ensamheten har han i en bok
gjort ett överslag över alla sina synder och
finner till sin förskräckelse, att det icke finns
någon synd som han icke prövat. Darrande av
skräck som en fördömd människa kommer han
tillbaka. Han sjunker ned på knä, gömmer
ansiktet i sina händer och börjar anklaga sig
själv .. . Först sedan denna smärtsamma
granskning skett, har han rätt att gå till altaret, och
fastän prästen varnat honom för att hoppas på
någon sublim extatisk upplevelse, blir det för
honom som för många andra en bitter
besvikelse att icke få uppleva det första mötet med
Gud annat än som melankoli. Det är emellertid
jul, och vid den stora militärgudstjänsten i en
väldig hangar känner han plötsligt, att något
avgörande skett: ”Laetantur caeli, et exsultet
terra ante faciem Domini: quoniam venit.’’’
Ty han kommer . . .
4.
Henri Ghéon har gått samma väg som så
många andra franska krigsdeltagare - —
överlämnat sitt liv till Gud. Han berättar om undret
för sin André Gide, och denne svarar gripen:
”Jag är nu mera din vän än någonsin förr.”
Ett ögonblick tror Ghéon, att han skall kunna
föra vännen och mästaren med sig: ”Seigneur!
l’aurais-je aussi attiré sur la haute pente?”
Men trots att Gide i ett annat brev skriver:
”Du, som har gått mig i förväg”, finner Ghéon
honom vid deras första möte alltjämt lika
mycket individualist. Han läser inte evangeliet,
han bara citerar ur det. Han tar inte emot
ordet som andlig näring.
”Han kan inte vara enkel och bara öppna
händerna. Han vill ntfg Kristus, han älskar
Kristus, men han gör det för sin egen räkning
och på sitt eget sätt. Kristus har inte predikat
för några överkänsliga intellektuella utan för
en tarvlig och genomsnittlig mänsklighet.
Sanningen — inte vår sanning!”
Gide citerar ett ord av Jacques Rivière:
”Det eländiga med kristendomen är, att man
där aldrig kan ha någon egen förtjänst.” —
”Nej, just det”, svarar Ghéon. Mysteriet har
plötsligt blivit honom tillgängligt, han fattar
vad Kristus menar med alt man måste ge ifrån
sig sitt liv för att vinna det. . .
Henri Ghéons senare utveckling gör honom
till Frankrikes märkligaste katolske dramatiker
efter Claudel; han ansluter sig till Jacques
Maritains estetiska uppfattning och finner där
en trygg utgångspunkt för sitt fortsatta
konstnärliga skapande.1 Länge tvekade han vid
skiljevägen, men sedan han en gång fattat sitt
beslut, har han tryggt vandrat vidare mot allt
större klarhet och visshet.
Men kvar vid skiljevägen står ännu den gamle
André Gide, motsatsernas man, som aldrig
ville välja för att icke behöva offra någon del
av sitt jag, för att in i det sista hålla sin
ungdoms löfte att vara sig själv trogen. Få har
envisare — och noblare — kämpat mot Kristus.
1 Henri Ghéons katolska estetiska program finner
man bäst framfört i hans bok ”Parti-pris”, Paris
1923.
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
