Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge - Anmälda böcker - Kent, Charles, Det står skrevet - Omre, Arthur, Sukkenes bro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN NORGE
honom själv — i en viss splittring, en viss
ovillighet till koncentration? Möjligen också
— i varje fall under de sista tio—femton
avgörande åren — i något rent fysiskt; han
klagade åtminstone ständigt över trötthet.
Han tillhörde genom sin far en engelsk släkt,
hade en utpräglat engelsk fysionomi och också
något reserverat i sitt väsen, som man ju gärna
betraktar som typiskt engelskt. Men han hade
även förmåga till rik och fin vänskap. Det är
det många runtom i Skandinavien som erfarit.
Och eftersom jag skriver dessa rader i en
svensk tidskrift, skall det nämnas till hans
heder att han under hela sitt liv var en
levande skandinavist, som gjorde mycket för
att befrämja den litterära gemenskapen i
Norden, icke minst under de år han var norsk
sekreterare i föreningen Norden.
Två av de romaner som utkommo förra året
förorsakade en smula diskussion — vid båda
tillfällena beroende på att respektive författare
svarade på något jag hade skrivit om deras
böcker. Den första var Arthur Omres nya
bok, ”Sukkenes bro” (Gyldendal). Det är hans
tredje och otvivelaktigt bästa bok. Det föll sig
icke svårt att ge honom många lovord för detta
arbete. Omre skriver bättre och bättre, och han
komponerar bra. Han var på det hela taget
både en mogen man och färdig konstnär när
han debuterade. Han har haft förebilder, men
han förhåller sig alltmer självständig
gentemot dem.
I alla sina tre böcker har han skrivit om
människor som komma på kant med lagen.
Berättelsen i hans förra bok, ”Flukten”, hade
nog mera yttre spänning än denna bok, som
i gengäld är betydligt intressantare, därför att
Omre här för första gången ger en psykologisk
förklaring till orsaken varför huvudpersonerna
i hans böcker blivit mer eller mindre asociala
fängelsekunder.
CHARLES KENT
Han griper naturligtvis tillbaka till
barndomen och har därvid skapat det rent litterärt
sett bästa partiet i boken, som berättar om
hjältens barndomsliv i en kuststad på
Sør-landet. Det är ypperligt gjort, fullt av liv, rikt
på stämning, utan ett stänk av sentimentalitet.
Alltså: som skildring beundrar jag
oförbehållsamt denna berättelse; däremot var och
är det mig omöjligt att godta den som
förklaring till att hjälten ända från sin barndom
är förutbestämd till att bli förbrytare. Efter
mina begrepp finns det intet i hans
förhållanden och barndomsupplevelser som
determi-nerar honom till förbrytare. Utifrån samma
förutsättningar kunde han lika gärna ha blivit
en mänsklighetens välgörare — i litet eller stort
format. Jag underströk alltså starkt det
otillfredsställande i detta stycke deterministisk
psykologi och skrev bland annat:
”Att hjälten vid en korsväg med vägar och
stigar i alla riktningar slår in just på den säkra
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
