Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge - Anmälda böcker - Omre, Arthur, Sukkenes bro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
fängelsevägen — det fordrar man förklaring
på, och man protesterar bestämt mot att
avspisas med deterministisk romantik.”
Och så fick jag alltså författaren över mig.
Jag erkänner att jag inte trodde att hans
ståndpunkt var så enkel och — efter min
övertygelse — verklighetsfrämmande. Omre hävdar
bland annat ”att orsaken till nästan allas elände
ligger i olycklig miljö och icke i arv”, och
sedan förklarar han att han medvetet arbetat
utifrån den ensidiga uppfattning som uttryckts
i hans bok:
”Arv, synd, arvsynd. Svartaste vidskepelse.
Sätt en planta i skuggan. Sätt en planta i solen
och ge den vatten. Se skillnaden.”
Om man upjpfattar denna tankegång som
ett slags social arbetshypotes — så kan man
i varje fall betrakta den med sympati. Och
man har ingen större lust att gendriva en
författare som arbetar för att hålla vårt sociala
samvete vaket.
Icke desto mindre finns det en farlig
ensidighet i Omres filosofi — farlig först och främst
därför att den är galen, men också därför att
den har sociala och moraliska konsekvenser
av otrevligaste art. Jag vill först åberopa en
auktoritet, nämligen professor Joseph Jastrow,
vars bok ”Hälsan främst” (”Sanity First”)
också sysselsätter sig med dessa spörsmål.
Jastrow uttrycker sin uppfattning med ganska
enastående otvetydighet:
”Samma miljö ger olika resultat för två
personer med olika arv. Arvet kommer först,
miljön följer i dess spår. Själv är jag så
avgjord anhängare av ärftlighetens prioritet,
att jag anslår dess inflytande till åttio eller
nittio procent. . . Det låter bra för ett
demokratiskt öra att ’alla födas lika’, men enligt
min uppfattning tala de flesta fakta i motsatt
riktning.”
Det förefaller mig som om man på ett
förfärligt sätt börjar få till livs det litterära
beviset på den omreska tankegångens
kon
sekvenser: en härskara av romaner, som på
grundval av den mest omständliga skildring av
hjältens liv ända från barnaåren skall bevisa
att han helt och hållet är oansvarig för sitt
sorgliga öde. Förhållanden och tillfälligheter
och dåliga människor ha knäckt honom, men
själv är han oskyldig. Ack, vilken ytlig form
av determinism! Skall det vara determinism,
så måste det i all erfarenhets och förnufts
namn gälla både miljö och arv, både vår
natur och de förhållanden vi stöta på. Och
skall ansvarsfrihet förkunnas på denna
deterministiska grundval, då bör denna ansvarsfrihet
icke endast gälla hjälten utan också hans
fiender och motståndare, alla dem han ogillar,
alla dem han överöser med hemska
beskyllningar. Skola vi se deterministiskt på saken,
så följa även dessa endast sin egen inre lag
och böra helt och hållet tillerkännas
ansvarsfrihet. Och anklagarna kunna vi gömma på
mörkaste vinden.
Saken är ju den att ingen diktare kan
anlägga ett deterministiskt betraktelsesätt på
människolivet, icke ens om det bara gäller att
anklaga samhället, och icke ens om det bara
gäller författarens hjälte. Det går så länge det
är dystra ting som skola berättas, men skulle
hjälten plötsligt prestera socialt högvärdiga
ting är jag rädd att han icke skulle låta sig
nöja med en deterministisk förklaring utan
tvärtom betrakta all ära och beundran som
rimlig och berättigad.
Vad för slags världsåskådning en verklig
författare än har, och hur mycket han än
räknar med faktorer som arv och miljö, så
måste han alltid i sista hand även räkna med
en irrationellt skapande och frigörande princip,
en oberäknelig kraft i människosinnet. Och
först därigenom röjer han djupet av sin
kunskap om verkligheten. När det nu därtill är
fråga om en man som har ett socialt syfte med
sin diktning, som vill skapa opinion — så vore
det inte ur vägen att någon gång emellanåt
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
