Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge - Anmälda böcker - Sveen, Åsmund, Svartjord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN NORGE
mest lyckade och värdefulla romaner — och
också hans ungdomsromaner, som till exempel
”1 lære”, äro långt rikare än denna hans sista
älskvärda men inte särskilt betydande bok.
Fru Barbra Ring har utgivit fortsättningen
på sin intagande bok ”Leken på Ladeby”
(Aschehoug). Boken har icke bara alla
möjliga underhållande egenskaper, den har också
värde som social-kulturhistorisk skildring.
Borta i Stavanger lever en märkvärdigt
originell berättare som heter Theodor Dahl.
Ända sedan sin barndom och ungdom har han
varit fylld av stoff som han hört berättas och
som han gjort till sin personliga egendom.
Man bör kanske helst höra honom själv
förtälja om alla dessa sällsamma händelser ute på
Jæren och runtom i hela Rogaland. Men det
är också en fest att läsa honom. Han har bara
skrivit tre små böcker, men de äro i gengäld
något för sig själva — och det skulle inte
förvåna mig om Theodor Dahl en vacker dag
kom med en verkligt stor konstnärlig
skildring från dessa trakter. Hans senaste bok heter
”En hest, en prest — og en morildmann”
(Aschehoug) och rymmer en rad berättelser
som bundits samman till ett slags roman. Hur
man än vill karakterisera boken är den i varje
fall god och man läser den med glädje.
Det har utkommit en oöverskådligt lång rad
romaner och berättelser som jag icke kommer
att nämna här, delvis därför att jag icke läst
dem, delvis därför att jag icke anser dem
särskilt värda ett omnämnande. Och det kan
gärna uttryckligen sägas ifrån att 1937 icke
kommer att inrangeras såsom något stort år
i norsk diktning.
Icke desto mindre har jag liksom en god
köksmästare gömt det bästa vinet till sist, i det
jag har en överraskning kvar. Den bästa
norska romanen år 1937 skrevs enligt mitt
förmenande av en ung landsmålslyriker som
heter Äsmund Sveen. Hans bok heter
”Svartjord” och utkom hos Gyldendal.
Biskop BERGGRAV
Det är icke var dag som en ung lyriker tar
itu med romanformen och strax bemästrar den.
Ser det icke på det hela taget ut som om vägen
från lyrik till roman och från roman till lyrik
vore både lång och trång? Lyriken och
dramatiken ha alltid stått i ett intimare
vänskapsförhållande. Äsmund Sveen, vars tre
diktsamlingar rönt stort erkännande, behärskar
romanformen som om han under många år icke
skulle ha tänkt på mycket annat — och det
har han kanske icke heller gjort. Jag är
medveten om att ”Svartjord” icke är ett diktverk
av högsta klass. Det finns i och för sig föga
originalitet i motivet och för den delen icke
heller i den människoskildring vi här möta.
Och dock gör denna bok ett alldeles ovanligt
starkt intryck. Det beror kanske först och
främst på att författaren berättar så bra. Vilken
kraftig och saftig stil har han icke, alldeles
kongruent med stoffet, full av levande
tal-språksvändningar men samtidigt artistiskt
över
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
