Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. R. Gummerus: Gabriele d’Annunzio — passionernas poet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. R. GUMMERUS
GABRIELE d’ANNUNZIO
- PASSIONERNAS POET
Gabriele d’Annunzios eftermäle i
världspressen har varierat mellan en axelryckning,
road nedlåtenhet och ett torrt konstaterande
att karlen inte längre var på modet. Faktum
är egentligen ganska frapperande, det hör till
ovanligheten att en man som utom allt annat
dock var en stor diktare, avfärdas så
lättvindigt. Nu hade han ju, åtminstone
konventionellt sett, ett omisskännligt drag av
histrio-nism, svulstighet, retorik, som jämte en ganska
befängd excentricitet på äldre dar kommit en
engelsk tidskrift att fråga sig vad det
egentligen var hos denna otroliga figur, som kunde
få samtiden att både skrapa sig i huvudet,
applådera, beundra och gapskratta. Mannen
hade ”en nypa av Cellini, av Faust och
Don Juan, en liten smula av Manfred, en
skymt av Cyrano och en aning av Byron”.
Lägger man därtill hans politiska engagemang,
som kommit många att glömma bort att han
dock var diktare och alltså berättigad till en
viss licentia poetica, blir det lätt att förstå att
Gabriele d’Annunzio vid sin död mest syntes
som en överårig litterär clown, en ganska
löjlig fördetting från en lättsinnigare och mindre
saklig tid. Och hans verk — det är till slut
en obekant storhet för yngre generationer, som
ingenting veta om de tider, då en Ida
Rubin-stein inte tvekade att satsa 400 000 av den
tidens francs på iscensättningen av en enda
av d’Annunzios pjäser på Théåtre du Chåtelet
i Paris.
Gäller detta för stora världen så gäller det
a fortiori för oss. Gabriele d’Annunzio har väl
aldrig varit någon favorit hos nordisk publik
och nu är han väl tämligen ignorerad. Den
verkliga orsaken går givetvis djupare än det
rent geografiskt-litterära avståndet, som skiljer
oss från honom: Gabriele d’Annunzio som
diktare och människa är i grunden nästan
konstitutionellt otillgänglig, om inte
obegriplig, för ett nordiskt kynne. Inte så mycket för
att han tillhör en avslutad epok — det finns
ju andra av 1863 års män, som fortfarande
gripa in i samtidens liv. Knappast heller för
att det mesta av d’Annunzios produktion inte
är tillgängligt på svenska. Utan för att han
tillhör en livssfär, vars grundväsentliga
immora-lism står oss mycket fjärran — genomträngda
som vi äro av det nästan atavistiska kravet på
en litteratur med sens moral, något av en
katekes. Men för Gabriele d’Annunzio var livet,
det litterära motivet, ingenting av en katekes:
det var först och främst och nästan uteslutande
ett estetiskt skådespel, ett brinnande,
vulkaniskt, färgsprudlande kaos av lust och smärta,
grymhet och lidande, instinkt och vilja —
tragiskt för det mesta, blodigt ofta, men alltid
Jenseits gut and böse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
