Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. R. Gummerus: Gabriele d’Annunzio — passionernas poet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. R. GUMME RUS
GABRIELE d’ANNUNZIO
Det är i själva verket möjligt att förstå
d’Annunzio endast utifrån en begränsad och
mycket speciell miljö: han ville representera
den intensiva fusion av sakralt och profant,
jordiskt och mystiskt, elegiskt och tragiskt,
form och innehåll, som är den eviga, så att
säga ohistoriska bottensatsen hos vad man
kallat medelhavsmänniskan. I ett kapitel i
”Geniala människor”, som hör till det yppersta
i modern psykologi, har Ernst Kretschmer
mycket eftertryckligt betonat skillnaden mellan
den naiva barnslighet och sorglöshet vi
uppfatta som ”sydländsk” och medelhavsrasens
egentliga karaktär: ett allvarligt, ofta dystert
drag, en stark förkärlek för det aristokratiska,
för grandezza, för det högtidligt ceremoniösa,
en glödande sensuell mystik parad med
grymhet och vilda känsloutbrott. Född i Pescara,
i en adriatisk kusttrakt, som kulturellt och
folkpsykologiskt ligger just på gränsen mellan
det kontinentala och det peninsulära Italien, är
Gabriele d’Annunzio nästan en urtyp för denna
karakteristik. Och han har själv i ett
självbiografiskt brottstycke i ”Faville del maglio”
(Gnistor från släggan) givit ett ganska
avgörande bevis för de demoniska krafterna i sin
inspiration:
”Den skapande akten får i min hjärna alltid
något köttsligt, något av en våldtäkt, en
blandning av grymhet och berusning.”
Bekännelsen är egentligen endast en
bekräftelse på vad man utläser ur hans verk,
ingenting annat och ingenting mera än en
variation på blodsinstinkternas tema, som han
besjungit i diktcykeln ”Laus Vitae” (Livets
lov), den eldiga kvartetten: vilja, vällust,
stolthet, instinkt.
Därav en viss, nästan sakramental
entonighet i d’Annunzios produktion: lyriken,
tragedierna, romanerna äro egentligen en enda lång
variation på samma tema: kampen mellan blod
och vilja, plikt och lust, spiritualitet och
kroppslighet — som egentligen aldrig helt
skiljas åt och ge även åt hans religiösa motiv
ett slags tvetydig sinnlighet.
Bäst avslöjar sig denna primitivism före sin
tid i hans tragedier. d’Annunzio väljer med
förkärlek sina motiv från primitiva samhällen,
brytningstider och heroiska epoker: det
mytologiska Grekland i ”Fedra”, urkristendomen
i ”11 martirio di S. Sebastiano” (Den helige
Sebastians martyrium), Venedigs
grundläggning i ”La Nave” (Skeppet), förrenässansen
i ”Francesca da Rimini”. Det är tider som ge
fritt spelrum åt lidelserna, som visa
människan, instinktvarelsen, i hennes skälvande,
lystna nakenhet, utan alla de hämningar, som
skapas av gamla och välorganiserade
samhällen.
Var och en av hans tragedier blir sålunda
ett kapitel ur passionernas bok. Det är
blod
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
