Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. R. Gummerus: Gabriele d’Annunzio — passionernas poet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIELE D’ANNUNZIO — PASSION E RN AS POET
skammen i ”La cittå morta” (Den döda
staden), urmänniskans vilda impulser i ”La
figlia di Jorio” (Jorios dotter), hatet och
hämndbegäret i ”La fiaccola sotto il moggio”
(Ljuset under skäppan), en barbarisk
härförares lidelser i ”Piü che 1’amore” (Mer än
kärleken).
Denna överdrivna, något teatraliska
passio-nalitet övervinner diktaren i viss mån i sina
prosaböcker: den långa raden av romaner från
den ärkeberömda ”11 Piacere” till ”Forse che
si forse che no”. Han syftar här längre, endast
i sina romaner ger han ett egentligt
idéinnehåll. d’Annunzios prosaproduktion var
ursprungligen ämnad att bilda tre stora
cykler. Den första skulle heta ”Romanzi della
Rosa” (Rosens romaner) och kom att omfatta
”11 Piacere” (svensk översättning
”Njutningslystnaden”), ”LTnnocente” (svensk
översättning ”Den oskyldige”) samt ”11 Trionfo della
Morte” (svensk översättning ”Dödens triumf”).
Den andra kallade han ”Romanzi del Giglio”
(Liljans romaner), men diktaren hann aldrig
fullborda mer än en av delarna, ”Le Vergini
delle Rocce” (Klippjungfrurna). Den tredje
romancykeln slutligen blev även den
ofullbordad, den kom i praktiken endast att bestå av
”11 Fuoco” (svensk översättning ”Elden”) och
de avslutande delarna ”La Vittoria delPuomo”
(Människans seger) samt ”Trionfo della Vita”
(Livets triumf) blevo aldrig skrivna. Denna
tredje cykel hade d’Annunzio gett namnet
”Romanzi del Melograno”
(Granatäppelblom-mans romaner). I den första av cyklerna har
diktaren enligt egen utsago velat skildra ”den
analysens anda och västerländska pessimism,
som förorsaka viljans sjukdomar”, medan den
andra skulle visa ”hur makten födes med
viljan” och den tredje skulle bli en
viljemän-niskans apoteos.
I grund och botten blev nu detta aldrig
mycket mer än ett program, av fullt
naturliga skäl kunde diktaren inte tillräckligt befria
sig från sin egentliga inspiration för att
skapa en helgjuten roman. Det genomgående
draget är fortfarande känslornas kamp och
idéinnehållet, till exempel den extatiska
wag-nerismen i ”11 Fuoco”, verkar som ett påhäng.
d’Annunzios bästa prosabok anses av många
vara ”Le Novelle della Pescara”, vars
kraftfulla, folkliga realism tävlar med Vergas
sicilianska bilder.
Det ligger i öppen dag att ett verk, som
besjälas av Gabriele d’Annunzios syn på
handlingens och tillvarons motiv, måste ha sin
absoluta och kännbara begränsning. Det kan
för det första inte bli fråga om några
framstötar till värdenas nivå, för d’Annunzio är
människan, den kroppsliga, jordbundna
människan, alltings mått, och i en av sina
tragedier låter han Fedra säga:
Hjärta, förtälj mig om människan,
må det vara begynnelsen till all din dikt.
Förtälj mig om elden och blodet och skönhet
som skapas av blixten ...
Men denna art av humanitet är begränsad
till de stora passionerna — diktaren sysslar
inte med det triviala. Och framför allt: han
avvisar uttryckligen varje moralisk motivering
och slutsats. Gabriele d’Annunzio erkänner
ingen sedelag, ingen sens moral, intet
kategoriskt imperativ, han förhånar tron på dessa
fiktioner:
”Ni tror alltså på allvar på idealet, dygden,
den ärorike hjälten? Tror ni verkligen på
sedens, moralens, pliktens makt? I bästa fall
lever ni i en illusion: fingitis et creditis ipsi.
Befria er från denna villfarelse, lägg bort
glasögonen och masken, se er i spegeln, spegla er
i tragedien!”
Och vad se vi?
”Alla dessa instinkter, begär och djuriska
lustar, som ni har för vana att i ord förakta,
just de äro i verkligheten de sanna och
verksamma motiven för människans handlingar;
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
