Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. R. Gummerus: Gabriele d’Annunzio — passionernas poet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. R. GU M M E RU S
ingen religion och ingen lag håller stånd mot
dem. Ni själva, i detta så högt civiliserade
århundrade, ni ha samma natur som mina
roller: djuriska och brutala i grunden.”
Till den nödvändiga begränsningen i
d’An-nunzios motivkrets hör att personerna,
gestalterna i hans romaner och tragedier, i grunden
aldrig genomgå en verklig utveckling: de
elementära passionerna kunna inte utvecklas, de
förtära endast sin bärare. Så bli hans gestalter,
trots diktarens magnifika ordkonst och nästan
skulpturala konkretion, sällan mera än
symboler för en evig aktualitet, människans
passioner i mytologisk potens. Förgäves väntar
man av dem någon slutsats, någon ledning,
något intellektuellt avgörande: de ha ingenting
annat att ge oss än sin egen estetiska form.
Men det är kanske mycket nog — den katharsis,
som är Aristoteles’ definition på tragediens
uppgift, behöver icke vara en moralisk, den
kan även vara en estetisk luttring. I denna sin
uppfattning ansluter sig Gabriele d’Annunzio
till en av sina samtida stora idoler — Nietzsche
och ”Geburt der Tragödie”. Den tragiske
hjälten är en inkarnation av viljan, som skapar
även då den förstör, och tragediens enda mål
är att bortom gott och ont hävda livets
egenvärde, ”blivandets eviga glädje”, tillvarons
absoluta aktualitet. Det ligger i sakens natur
att denna livssyn skall förefalla djupast
pessimistisk, den har en bitter smak av ”evig
återkomst”.
Det är emellertid icke på dessa områden
man sist och slutligen får söka Gabriele
d’Annunzios genialitet, det är i formens och
ordets mästerskap och framför allt: i hans
lyrik. I skildringens tyglade prakt, i stilens
lysande, nästan flamboyanta musikalitet
överträffas han knappast av någon samtida — han
var i själva verket en lyrisk romantiker även
i sin mest realistiska prosa. Hans
diktsamlingar, från ”Primo Vere” till ”Laudi”, från
”Canto novo” till ”Poema Paradisiaco”, ”Odi
Navali” och ”Elegie Romane”, gömma lyriska
skatter, som komma att bestå i italiensk poesi
— klassiska strofer med den italienska diktens
hela intensiva charm, som den förtjusande men
svåröversättliga ”Undulna” eller ”La pioggia
nel pineto”:
... Lyssna, lyssna, hur låten
från syrsornas bågar
så småningom dämpas
av den stigande
gråten
och smälter in
i en hesare sång,
som stiger därborta
ur den fuktiga skuggan.
Dovare, hesare
sjunker den — tystnar.
Endast en ton,
slocknande, darrar ännu,
stiger igen, skälver och släckes ...
(Ur Ebba Langenskiöld-Hoffmann:
”Solstrålar och sommarskyar”.)
Genom allt det tidsbetonade, bombastiska
och artificiella i Gabriele d’Annunzios konst
löser sig ur hans lyriska prosa och poesi ett
budskap, som han själv en gång uttryckt med
Palladios ord:
”Uuomo dée guardar quattro cose, cioè
1’aria 1’acqua la ter ra e la maestria; onde le
tre sono per natura, e la quarta è in
volon-tade, e in podere” (Människan bör se till
fyra ting, nämligen luften, vattnet, jorden
och mästerskapet, varav tre äro av
naturen och det fjärde i viljan och förmågan.)
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
